Om rasism, flyktingar och ohederliga debatter

Människor har en tendens att allt eftersom tiden går sätta vackrare ord på saker som från början inte alls hade särskilt vackra, eller till och med fula, beteckningar. Ett exempel på detta kan vara yrken som trots att de är ganska alldagliga (dock inte mindre viktiga, snarare tvärtom) idag har ytterst svårstavade och högtflygande namn.
På samma sätt är man idag inte grå, tråkig, inställsam och obenägen att stå för sina åsikter. Man är istället politiskt korrekt. Det kan aldrig gynna kreativa diskussioner.

Rasism

Att dela upp saker i olika kategorier är någonting vi har gjort på alla områden och, vågar jag påstå, i alla tider. Fördelen med att dela upp saker och ting är att det förenklar verkligheten en hel del. Det skulle bli ohållbart om vi hela tiden var tvungna att bedöma varje objekt för sig utan att sätta in dem i kategorier och på så vis strukturera upp världen omkring oss.

Dessvärre finns det även nackdelar med kategorisering. Den gör att vi ofta förenklar allt för mycket och på så vis missar specifika karaktärsdrag och drar alldeles för generella slutsatser i enskilda fall.

Särskilt problematiskt har det visats sig vara att göra dessa förenklingar när det gäller människor. Det har gjorts otaliga försök genom historien att dela in oss människor i olika kategorier, kategorier som i dessa fall har kallats för raser.

Den här grova förenklingen har naturligtvis lett till oerhört kantiga bedömningar av andra människor där man enbart har fokuserat på själva rasen och blankt struntat i de individuella egenskaperna. Det ligger också nära till hands, när väl uppdelningen är gjord, att rangordna raserna och värdesätta dem efter vad man själv tycker är önskvärda egenskaper. Det är självklart väldigt praktiskt att ha något att hänvisa till så fort man vill tillskansa sig makt eller på något sätt ta kontroll över andra. Det är lättare att behandla någon illa om man upplever att denne har ett förhållandevis lågt värde.

Som de allra flesta är medvetna om har detta fått fruktansvärda konsekvenser genom historien. Även om det inte är själva uppdelningen som sådan som ställer till med problem, utan dess tillämpningar,kan vi nog vara överens om att det en ganska dålig ide.  

Kategorisering fungerar av logiska skäl sämre i takt med att komplexiteten ökar vilket gör en uppdelning av människor, som är något av det mest komplexa som finns, mycket svår. Men att undvika vissa förenklingar helt blir av rent psykologiska skäl även det mycket svårt.

Vi är faktiskt inte särskilt lika

Även om vi, som jag skrivit ovan, är mycket svåra att kategorisera så går det ju inte förneka att det finns drag som förenar stora grupper av människor samtidigt som det skiljer en hel del mellan dessa grupper. Vi har olika kulturer, vi tror på olika saker och vi ser faktisk lite olika ut(hur mycket man än försöker förneka det). 

Jag tror de flesta håller med om ovanstående men ändå envisas vi med att hela tiden påtala hur lika vi är. Det sämsta argumentet mot rasism kan nog vara "att vi bör behandla alla på samma sätt eftersom vi alla är människor och egentligen väldigt lika varandra". Om vi nu antar att så är fallet, är det då fritt fram att behandla människor illa om det skulle visa sig att vi är olika? De flesta skulle svara nej på den frågan men faktum är att om anledningen till att vara trevlig mot andra är att de är lika oss själva, då är det ju logiskt att man kan kan vara otrevlig mot folk som inte är det.

Alltså kan inte likheten i sig vara ett argument mot rasism eftersom det utesluter de som är olika och att vi är olika går som sagt inte att förneka.

När människor tycker olika uppstår problem

Att tror att man ska kunna samla människor med vitt skilda referenser och åsikter på samma plats utan att det uppstår någon form av problem är väldigt naivt. 

Det är just nu en väldigt stor rörlighet bland människor världen över och många länder står utan tvekan inför stora utmaningar. Till Sverige har det på kort tid kommit ett mycket större antal flyktingar än vad vi är vana vid, något som föga förvånande har lett till en del problem. Det man måste vara medveten om är att problem uppstår först när någon grupp upplever att de har något att förlora och resurserna samtidigt är begränsade. Då uppstår meningsskiljaktigheter om hur dessa resurser ska fördelas. Så här är det ju faktiskt nästan jämt men det blir extra tydligt när stora förändringar av samhället sker. Att dessa problem inte skulle uppkomma alls ser jag som en omöjlighet, det som spelar roll är hur vi handskas med dem.

Vi ska göra alla till svenskar!

I den offentliga debatten basuneras det ofta ut att olikheter är utvecklande och att vi självklart ska låta folk vara olika. Detta dock under förutsättning att de inte är alldeles för olika. Vi gör nämligen allt för att de som kommer hit ska, som det så vackert heter, "integreras in i det svenska samhället". Man kan misstänka att det som egentligen menas är att vi ska göra om dem till svenskar så som vi vill att svenskar ska vara. Vad hände med att "olikheter är utvecklande"?

Jag menar inte att integration är dåligt, bara att påtvingad integration är svårare än man tror. Folk som blir tvingade till saker tenderar ju som vi vet att tro ännu hårdare på sina egna åsikter och värderingar. En del av lösningen här lär vara ett öppet samhälle där våra nya landsmän lockas att ta del av vår kultur på sina egna villkor. Jag menar definitivt inte att vi ska strunta i integration, bara att den ska vara mer grundad på att bejaka folks olikheter och inte baseras på att göra om någon. Människor har trots allt egna drivkrafter och det ligger i den enskildas intresse att på ett bra sätt lära sig hur det nya landet fungerar. 

Det finns naturligtvis en massa invändningar som att vi måste sätta krav på de som kommer hit och de ska lära sig vad som gäller här. Det är sant och vi har ju som bekant våra lagar och regler vilka självklart ska följas, man kan aldrig ursäkta lagbrott med att man kommer från en annan kultur eller liknande. Men det är inte samma sak som att snabbt och enkelt ändra på folks värderingar eller livsstil. Även om vi tycker att det ibland vore önskvärt låter det sig helt enkelt inte göras med tvång. Att ändra tankesätt i djupt rotade tankemönster kräver en enorm insats och utan egen motivation är det omöjligt, mer om detta nedan.

Resonemanget ovan kan tyckas vara lite önsketänkande men poängen är att det inte finns någon enkel och central lösning som som snabbt kan fixa de problem som oundvikligen uppkommer när olika grupper av människor ska samsas sida vid sida. Man bör tänka på att flyktingar sällan önskar att ge upp hela sitt liv i hemlandet för att ge sig ut på den osäkra och mycket riskfyllda resa som det innebär att vara på flykt. Det är helt enkelt något som de tvingas till av yttre omständigheter. På samma sätt önskar sig sällan människor i mottagarlandet att det ska komma ett stort antal invandrare på en och samma gång.

Att begära att alla ska stå med öppna armar i ett sådant läge är inte realistiskt. Det är heller inte realistiskt att staten ska ordna någon slags universallösning utan vi är beroende av lokala engagemang. Det vi kan göra för att minska friktionen mellan grupper är att så långt det är möjligt tillåta människor att vara just olika.

Mina problem är viktigast

Tänk dig följande (fullt möjliga) två scenarion:

1) Du bor med din fru och dina tre barn i ditt älskade hemland, det finns inte en tanke på att någonsin flytta därifrån. Du har ett bra jobb och en bra position i samhället. 

Helt plötsligt blir ditt land angripit av främmande makt och strider blossar upp. Läget blir allt mer ohållbart och du fruktar för din egen och din familjs säkerhet. Du försöker hålla ut men i takt med att gatorna blir allt rödare och allt fler bekanta mister livet ser du flykt som din enda utväg.

Till slut tar du det drastiska beslutet att lämna allt och fly för att rädda din familj. 

Efter en lång och mycket mödosam resa når du ett land som verkar tryggt och där du dessutom har en chans att få bygga ett nytt liv och ge dina barn möjligheten till ett drägligt liv.

2) Du bor i utkanten av en medelstor svensk stad och har så gjort under en ganska lång tid vid det här laget. Du har alltid trivts bra men de senaste åren ha du upplevt en klar försämring. Kriminaliteten har ökat och du känner dig mer otrygg än tidigare. Du misstänker att det beror på den ökande invandringen eftersom du allt oftare hör folk som inte talar samma språk som dig och ser folk som inte har något typiskt "svenskt" utseende.  

Dessutom har din älskade hustru fått sänkt sjukpenning och din gamla fina mamma får bara komma ut från ålderdomshemmet två dagar i veckan. I media kommer det larmrapporter om att det nu kommer hit så många flyktingar att vi tappar kontrollen helt och hållet. 

Att tro att folk med så pass olika livsscenarion (eller folk som företräder folk med så pass olika livsscenarion) ska tycka lika eller ha samma värderingar är mycket naivt. 

Det har visat sig att det vi upplever som allra värst är inte den absoluta försämringen i levnadsförhållanden utan den relativa försämringen. Exempelvis tjänar folk hellre 40 000 kr/månad i ett grannskap där de flesta tjänar runt 30 000 kr än 50 000 kr/månad i ett annat grannskap där de flesta tjänar runt 60 000 kr(upptäcktes av bland andra Amos Tversky och Daniel Kahneman). 

Det är alltså oerhört svårt att uppleva styrkan i andras lidande då man upplever psykisk och fysisk smärta relativt(ner till en viss gräns förstås). Man känner bara av sina egna relativa förändringar och bryr sig inte så mycket om hur bra eller dåligt man rent objektivt sett har det. Detta gör det mycket svårt att övertyga andra om att man har rätt eftersom de kommer att se sina egna problem som viktigare och föreslå lösningar utifrån dessa.

Att ändra sig själv och andra

Om du någon gång har försökt ändra dina vanor i något hänseende vet du att det inte är det enklaste. Folk vet mycket väl att man inte bör röka, äta dålig mat eller enbart sitta i soffan. Problemet är oftast inte att man inte vet vad som är rätt, det är utförandet som är det svåra(något som många böcker och föreläsare missar). Om inte detta hade varit ett problem hade ju ingen varit överviktig, alkoholiserad eller otränad(de flesta vill ju trots allt undvika detta).  

Dessvärre bygger vanor på tankar vilket gör det mycket svårt att tänka annorlunda(läs gärna Charles Duhiggs "The power of habit"). 

Det finns dock en sak som är svårare än att ändra på sig själv, det är att ändra på andra.

Av någon anledning tror vi att vi kan ändra på andras åsikter endast genom att föra fram några få argument eller genom att helt enkelt tala om hur de ska tänka eller bete sig. Det säger sig själv att det är betydligt mer komplicerat än så. Det är mycket märkligt att vi på fullt allvar tror att vi kan få andra att tänka helt annorlunda på en kvart när vi ofta inte förmår oss själva att ändra ens små detaljer under en hel livstid. Innan man hånar andras åsikter och värderingar bör man alltså fundera över sin egen förmåga att ändra tankesätt, det händer trots allt att man har fel.

Principle of charity

Det kan tyckas att det är en ganska dyster bild jag målar upp här och att det är totalt omöjligt att ändra någonting över huvud taget. Men så är givetvis inte fallet. Människor reviderar sina åsikter hela tiden och med bra och sakliga argument kan man alltid få till förändring. Problemet som jag ser det är att i många debatter och diskussioner ägnas allt för mycket tid åt att smutskasta och dumförklara motståndaren. Detta gör, med tidigare resonemang, saken bara värre eftersom motståndaren då fäster sig ännu hårdare vid sina egna åsikter.

Här bör man istället göra allt för att förstå vad motståndaren menar och utgå från att han tänker rationellt. Detta kallas för "principle of charity"(denna nämndes vad jag vet första gången av Neil. L Wilson år 1959 men principen lär vara mycket äldre än så). Man bör alltså, för att var en hederlig debattör, först och främst förstå motståndarens argument och därefter argumentera emot dessa. Det är helt fruktansvärt att exempelvis se politiska debatter där hela debatten drunknar i politisk korrekthet och ren smutskastning av motståndarsidan, ofta på områden som dessutom inte är relevanta för sakfrågan.

Detta anser jag är mycket skadligt och leder inte till nya idéer och lösningar eftersom alla värnar mer och mer om sina egna värderingar i den typen av diskussioner. Det leder självklart också till onödig frustration och avsky inför de som inte tycker lika.

Detta är en princip som naturligtvis inte bara gäller enstaka ämnen utan kan tillämpas överallt, oavsett vad man diskuterar.

Ett annat otyg i diskussioner är att fästa alldeles för stor vikt vid vad motståndaren säger och inte vad han menar. Detta är en del av smutskastningen och pekar bara på att man själv inte har förstått. Det kommer hela tiden rapporter om vad politiker och andra offentliga personer ha sagt i olika sammanhang, något man sedan hånar och gör sig lustig över. Ofta är uttalandena helt ryckta ur sitt sammanhang och även om de inte är det så är det som sagt oerhört mycket viktigare vad personen i fråga faktiskt menar. Utan att ens försöka förstå vad motståndaren menar är man dömd att misslyckas.

Vad jag egentligen vill få fram 

Slutsatsen i detta blandade inlägg kan vara många saker. Jag tycker dock att det med ovanstående logik är tydligt att det i många fall kan vara kontraproduktivt att tvinga på folk nya tankar och idéer(oavsett som individ eller som samhälle). Självklart önskar jag att alla hade samma värderingar som mig men snabbast vägen dit är knappast genom tvång. Människor bör få ta del av nya idéer i sin egen takt och genom egen motivation. Observera här att det gäller oavsett om själva idéerna är bra eller dåliga.    

Det är just nu väldigt många som har alla möjliga åsikter om hur vi ska hantera den något problematiska flyktingfrågan. Det är ännu fler som har åsikter om hur de oliktänkande ska "komma till insikt". Man inser då inte att det finns många olika perspektiv som ofta motsäger varandra. Vad som är rätt ur en synvinkel behöver absolut inte vara rätt ur en annan. Att smutskasta och håna de som inte tycker likadant lär absolut inte leda till några lösningar även om vi ibland måste gå hårt åt de som potentiellt kan skada andra.

Detta gör att det är viktigare än någonsin att acceptera olikheter och inte basera sin inställning till exempelvis rasism på huruvida vi är lika eller olika, det är inte relevant eftersom alla innerst inne vet att vi faktiskt är ganska olika. Det är betydligt mer logiskt att luta sina argument mot principen att behandla andra som man själv önskar bli behandlad. Det leder inte bara till att du blir bättre behandlad vid ett senare tillfälle utan din motståndare i sakfrågan blir också betydligt mer välvilligt inställd till dig och dina argument. På det här sättet kan vi hjälpa varandra att steg för steg utveckla våra idéer och komma fram till nya lösningar. Vi har allt att vinna på att försöka förstå vad andra menar.

Till slut vill jag bara uppmana till att komma med egna åsikter, tankar och idéer i alla möjliga sammanhang. Det är det som leder till utveckling. Men snälla låt folk ta till sig dina idéer frivilligt och försvara dem med sakliga argument och logik, inte med smutskastning och personliga påhopp.