Varför blir det aldrig som man har planerat?

Att det aldrig blir som man har planerat stämmer ju faktiskt inte. Det blir tvärtom ofta i alla fall ungefär som jag har planerat, jag handlar det jag har tänkt mig, äter ungefär det jag har tänkt mig till lunch och åker de tågen jag har planerat att åka.

De gånger jag får problem med planeringen är när det handlar om längre tidhorisonter eller när det är andra människor inblandade, jag tror de flesta känner igen sig här.
Ofta blir det dock inget riktigt problem av det hela eftersom man ganska lätt kan anpassa sig till nya förutsättningar när det gäller tid eller liknande.

Riktiga problem uppstår när det börjar bli för mycket faktorer och människor att ta hänsyn till, allt blir helt enkelt mindre överskådligt och anpassningsbart. De här problemen växer oväntat snabbt i takt med antalet människor som är inblandade och tiden det handlar om(det är exempelvis stor skillnad på att planera något för 2 st. jämfört med 4 st.).

Ordet att ta fasta på här är komplexitet, komplexitet kan i det här fallet definieras ungefär som hur många sätt man kan kombinera de olika komponenterna i ett visst system på. Tänker man på det sättet så är det självklart att det med bara en person ytterligare blir oerhört mycket mer komplext då det för varje person tillkommer en stor mängd komponenter. Funderar man på att planera något för en större mängd personer blir uppdraget nästan omöjligt. Yaneer Bar-Yam har skrivit om ämnet och där är min tolkning är att man inte kan lösa problem fullt ut som är mer komplexa än de personer och grupper som försöker lösa dem.

Det är p.g.a detta som diktaturer fungerar dåligt, en man med 24 timmar till sitt förfogande varje dygn ska planera för ett helt land med miljontals människor.

Vi har sett fruktansvärda exempel i historien på när man försöker planera precis allt i ett land, planekonomi och kommunism fungerar alltså inte. Vi ser även ganska ofta att stora projekt blir kraftigt försenade och betydligt dyrare än planerat (ett aktuellt exempel är Hallandsåstunneln). Ofta är det de som har räknat på projekten och beslutsfattarna som får utstå hård kritik, egentligen helt oförtjänt eftersom uppgiften är allt för komplex från allra första början. Det finns helt enkelt ingen möjlighet varken för de som räknar eller de som beslutar att göra rimliga antaganden om projekt med för hög komplexitetsgrad.

Kan man göra något åt det här eller ska man bara strunta i all form av planering? Naturligtvis inte utan man får se till att dela upp stora projekt i mindre delar där varje enhet får en överkomlig komplexitet. Först då kan man få acceptabla resultat som inte baserar sig på ren tur. I allmänhet bör man dock fokusera mindre på planeringen i sig och mer på vad som skulle kunna hända i värsta fall, då kan man bedöma om projektet är värt att genomföra eller inte.

Socialismens problem

Vad som är socialism kan diskuteras och många fall är tveksamma, bland annat vårt egna svenska system.
Socialism innebär generellt att med hjälp av staten nå ett så jämlikt samhälle som möjligt, inget fel i det egentligen. Det är bara det att alltför sträng social planering är med resonemanget i texten ovan något av det mest komplexa man kan ägna sig åt. Det hade såklart fungerat om alla hade haft samma mål och strävat åt samma håll (då är det tvärtom bättre med enkla och handfasta lösningar), så är dock inte fallet då det i princip finns lika många mål och strävanden som det finns människor.

Det säger sig självt att staten inte är i närheten av att vara så komplext som de problem den försöker lösa. Det är dessutom så att eftersom alla har olika mål är det mer eller mindre en tolkningsfråga vad som är rättvist eller inte, en rättvisa som man ofta har som argument för socialism. När det dessutom är staten som tar på sig ansvaret för att tolka rättvisan blir det naturligtvis problematiskt. Vilken lön ska en viss yrkesgrupp ha? vilka grupper ska vi skattesubventionera? Var går gränsen för högre marginalskatt och så vidare.

Detta är frågeställningar som staten i ett socialistiskt land ständigt ställs inför. I goda tider blir detta sällan oöverstigliga problem eftersom de flesta i landet trots allt har det ganska bra. Men vad händer när de som styr blir tvungna att börja göra prioriteringar som verkligen känns för befolkningen?(statskassan är ju dessvärre inte outtömlig). Det blir naturligtvis ett enormt missnöje i de grupper som känner sig förfördelade.

Med lite otur kan då människor med onda avsikter snabbt få ganska mycket makt, framröstade av missnöjda grupper av befolkningen. Har man vid den tidpunkten dessutom haft ett socialistiskt system där staten har haft stor makt att göra förändringar kan obehagliga saker snabbt ske. Ett brutalt och på alla sätt extremt exempel är naturligtvis att Adolf Hitler helt på laglig väg kom till makten (på bekostnad av socialister) för att sedan göra makten oåterkallelig. Det här är som sagt ett extremt exempel men risken finns alltid där och kan vara värd att tänka på när många länder nu står inför stora utmaningar.

Men hur ska man då lösa detta? Jo som samhälle bör man sträva efter att staten ska ha lite makt och styra efter grundläggande principer som säkerställer den personliga friheten (i linje med Friedrich von Hayek). Det ska inte vara möjligt för staten att snabbt ändra dessa principer utan den personliga friheten bör (nästan) alltid väga tyngst.

Det är naturligtvis inte så enkelt som det framställs här och det finns massor av problem. Ska vi exempelvis med den logiken lämna folk på gatan eller inte ge sjuka den vård de behöver? Vad händer med det sociala skyddsnätet?

Frågorna är rättmätiga och mitt svar är väl egentligen att det naturligtvis inte är värdigt att inte låta människor få ett drägligt liv, dit måste vi sträva. Men det är absolut inte samma sak som att göda medelklassen med diverse obskyra förmåner. Det kan heller aldrig vara en mänsklig rättighet att exempelvis få bo precis där man vill. Här är t.ex. olika typer av bostadsbidrag problematiska även om de idag är helt avgörande för många, vilket man måste ha respekt för. Men i grunden är det en dum ide, någonting som snedvrider utbud och efterfrågan på samma sätt som ränteavdrag(och extremt låga räntor) driver upp priserna på bostäder till skyarna. Att släppa allt fritt är emellertid inte heller ett vidare bra alternativ då det leder till andra typer av problem.

Vid första anblick kan det verka som klassiska liberala tankar men faktum är att även liberalismen är behäftad med rader av problem (något som exempelvis John Gray skriver om).

Sträng socialism och naiv liberalism leder således båda till problem tids nog.

Om frihet och demokrati

Vår kärlek till demokratin går inte att ta miste på, vi är enkelt uttryckt upp över öronen förälskade i den. Det är naturligtvis inget fel att tycka om demokrati då den har lett till oerhört mycket utveckling och bra saker. Vad många verkar glömma bort är dock att demokrati egentligen bara är ett verktyg för att uppnå något annat. Demokratin är lite som en elektrisk lift när man målar huset, den är dyr och bökig men den underlättar om man vill ha huset målat.

Nej som jag ser det måste frihet vara det allra yttersta målet och demokrati är ett utmärkt verktyg för att uppnå just det. Ska man vara riktigt ärlig så är ju demokratin inget värd om vi inte har någon frihet att leva de liv vi själva vill. Det handlar också om riktig rättvisa att alla måste få göra sina egna val och ha samma möjligheter ur en ren frihetssynpunkt. Därför ännu en gång är det viktigt att de som styr inte godtyckligt kan gå in och hur som helst ändra spelregler när de själva känner för det och när det passar deras egna syften, det är inte rättvisa för mig.

Som vanligt är ingenting svart eller vitt här men min känsla är tyvärr för närvarande att vår frihet i någon mening håller på att inskränkas istället för att utvidgas (av politiska, men också av andra skäl). Det är allvarligt att trenden går mot mer övervakning och förhastade åtgärder på alla möjliga områden. Samhället är som sagt alldeles för komplext för att några få personer ska kunna finna svaret på våra svåraste frågor, frågorna om vad som är rätt och fel.