Vi är alla lurade av slumpen

"Visast är han som vet vad han inte vet" är ett talesätt som lär ha sitt ursprung i ett av Sokrates samtal några hundra år före Kristi födelse.

Faktum är att detta är mer aktuellt än någonsin då tillgången på information är så stor att att man lätt överskattar värdet av sin egen kunskap, jag råkar själv ut för detta väldigt ofta.

En första invändning är naturligtvis att kunskap aldrig är tung att bära och man kan väl inte veta för mycket? Jo faktiskt om kunskapen är rent felaktig eller om man tar alltför allvarligt på sin egen förmåga att förstå världen med hjälp av tidigare kunskap, då "vet" man för mycket eller rättare sagt man tror att man vet mer än vad som är fallet. Det finns en massa personer som medvetet eller omedvetet försöker få oss att tro att just de har svaret på frågor som mer troligt avgörs av slumpen. Detta är kort och gott ett inlägg om slumpen och hur den oftast lurar närmare än vad vad vi tror inom de allra flesta områden.

Jag blir ofta lurad av slumpen

Slumpen är nog för de flesta närmast något mystiskt som mest för tankarna till kasinon och glänsande roulettebord. Så var det även för mig innan jag av ren nyfikenhet började läsa allt jag kom över i ämnet och till min fasa upptäckte att slumpen är så mycket mer än bara kulor på ett bord. Detta vet man ju egentligen mycket väl men ändå underskattar man slumpens påverkan å det grövsta. Man kan dock säga att slumpen i spelens värld bara är en sorts uppdiktad och enkel slump där det i princip går att beräkna alla odds exakt(i alla fall i teorin).

Den verkliga slumpen träffar man på utanför kasinots väggar och där ligger den som sagt och lurar på de flesta områden. Här finns inga givna regler och oddsen är definitivt inte kända på förhand.
Det finns en massa tråkiga följder av att missta slump för något annat i den verkliga världen, jag har själv gått i de flesta fällorna så ett bra första steg kan vara att inse mina egna svagheter(en mycket underskattad insikt).

Ett vanligt misstag är att helt förneka slumpens roll i hopp om att det rör sig om skicklighet. Det är tyvärr vanligt i de här situationerna att inte bara lura sig själv utan även andra. Människor tenderar att tolka framgång som skicklighet och misslyckande som otur(när det gäller dem själva), kanske för att upprätthålla en hyfsat god självbild.

Slumpen finns som sagt lite överallt från evolutionen till de finansiella marknaderna där folk gör allt för att tysta ner dess roll trots att den är ganska tydlig. Här vill jag varmt rekommendera Benoit Mandelbrots "The (mis)behaviour of markets" och Nassim Talebs "Fooled by randomness".
Någonting man måste inse när det gäller slumpen är att om populationen är väldigt stor så är det inte särskilt märkligt med vissa extrema utfall. Det vore snarare konstigt om det inte blev några sådana. Ett tankeexperiment man kan göra är att tänka sig att 1024 personer får chansen att förvalta pengar, sannolikheten sätter vi för enkelhetens skull till 50 procent för att gå 10000 kr plus och 50 procent för att gå back 10000 kr (detta gäller för varje enskilt år). Om man går plus få får man fortsätta även nästa år.

Varje år kommer alltså ungefär hälften att försvinna och efter 10 år är sannolikt de flesta borta. Det är dock inget konstigt om någon lyckas gå plus 10 år i rad, det är snarare sannolikt. Det är också troligast att det är han som har lyckats 10 år i rad som vi kommer få höra talas om, mer om detta senare.

år  
1.1024 st
2.512 st
3.256 st
4.128 st
5.64 st
6.32 st
7.16 st
8.8 st
9.4 st
10.2 st

(Så här exakt kommer det knappast att se ut men här är principen viktigast)

På förhand är det naturligtvis väldigt låg sannolikhet att att gå plus 10 år i rad men om det är drygt 1000 som försöker så har vi ändå troligtvis någon som lyckas (observera att även om oddsen inte är 50/50 ger stora urval vissa extrema utfall) . Tänker man ett steg längre kan man då börja fundera på exempelvis hur många fondförvaltare vi har i världen som försöker slå marknaden, helt klart ett mycket stort antal.

Med detta i bakhuvudet kan man dra slutsatsen att även om alla var helt odugliga skulle några kunna vara mycket framgångsrika under lång tid bara av en ren slump. Jag säger inte att alla som lyckas enbart har tur, bara att man oftast inte kan veta säkert. Detta kan vara värt att tänka på nästa gång en investeringsrådgivare stolt visar upp historiken för det egna fondbolaget. Det ska dock sägas att det kan vara mycket svårt i praktiken att skilja på slump och förmåga(de flesta försöker också som sagt förneka slumpen i den egna verksamheten) men bara insikten gör att man tänker lite extra.

Det finns ju om sagt också områden där slumpen styr mindre än på andra. Får du exempelvis höra att din kirurg har utfört en viss typ av ingrepp med framgång under 10 år så är sannolikheten att han skulle ha gjort det av en ren slump försvinnande liten. Men återigen om urvalet hade varit tillräckligt stort(i det här fallet extremt stort eftersom sannolikheten att lyckas utan kunskap är mycket liten) så hade någon förmodligen lyckats med slumpens hjälp.

Vi ser bara vinnare överallt

I exemplet ovan är det lätt att tro att de som lyckas på något sätt är skickligare än andra men så är alltså inte fallet i just det exemplet. Det som ändå gör problemet enklare här är att vi klart och tydligt ser hur många som försöker. Men vad händer om man inte vet hur många som var med från början?

Detta är ett extremt stort problem då folk som lyckas inom olika områden syns betydligt mer än de som inte lyckas. Faktum är att förlorare oftast inte syns alls vilket leder till att vi får en skev bild av hur lätt det är att lyckas(överlevnadsbias). Jag hade exempelvis tyckt att det varit väldigt roligt om Postkodlotteriet istället för att bara filma storvinnare filmade lottköparna så att proportionerna mellan de som vinner stort och de som inte gör det blir korrekta(vi skulle gissningsvis hittills inte ha fått se en enda storvinnare i tv). Förmodligen ingen vidare ide om man vill sälja fler lotter(när det gäller lotterier är det dock mycket enkelt att själv kolla upp den på förhand givna vinstplanen).

Den här problemet blir bara större och större då vi numer kan se folk som har lyckats över hela världen och det omgående i diverse medier, sociala som osociala. Är du sångerska jämförs du inte längre enbart med de lokala förmågorna utan med Adele, Rihanna eller alla andra som har lyckats. Detta förstärker också "vinnaren får allt"-fenomenet där framgång ofta sker icke-linjärt med extrema framgångar för de mest framgångsrika. Vi ser alltså idag både fler och större framgångssagor än någonsin tidigare, något som förvränger bilden rejält eftersom misslyckanden fortfarande lyser med sin frånvaro(kolla Facebook en lördagsmorgon) .

Man måste som sagt alltid när man funderar över huruvida någon blivit framgångsrik med stor skicklighet eller med ren tur ta reda på hur stor populationen var från början. Om den varit mycket stor kan man misstänka att turen har spelat en avgörande roll och tur kan som bekant vända när som helst. Satsa därför aldrig exempelvis alla dina pengar där slumpen kan antas ha varit avgörande, lita heller inte fullt ut på någon som tvärsäkert utesluter slumpen trots att den kan ha haft betydelse.
 Det ska dock sägas att mycket talar för att man oftast med hårt jobb och skicklighet inom de flesta områden kan bli ganska framgångsrik, särskilt där slumpen är förhållandevis mild (hantverkaryrken, omvårdnadsyrken o.s.v.).

Poängen är att man för att bli  MYCKET framgångsrik i allmänhet måste ha mer tur än vad vi tror, framförallt om det är på ett område där slumpen spelar stor roll (entreprenörskap, musik, film, idrott, finans o.s.v.).

Världens mörkaste plats

Världens mörkaste plats är en plats dit väldigt få beger sig, Nassim Taleb kallar den "tysta bevisens kyrkogård. En rundvandring här är troligtvis mycket skrämmande eftersom här finns alla bevis begravda som inte varit uppseendeväckande och därför inte blivit allmänt kända. Här hamnar exempelvis alla de som misslyckats inom sitt område vilka kan vara många tusen gånger fler än de som verkligen lyckats, men det står dessvärre sällan om dem i tidningarna. 

Journalisterna är som bekant betalda för att sälja nyheter och därför tenderar de att gå i fällan att skriva berättelser om samband som egentligen tillkommit av en ren slump. Det är naturligtvis inte lika spännande att skriva att någon kan ha lyckats med slumpens hjälp eftersom urvalet varit så stort som att skriva att den hårda uppväxten har varit det som skapat personens framgång. Journalistens slutsats blir att en hård uppväxt leder till att man blir en stor, säg, hip-hop-artist. Man glömmer dock gärna den lilla detaljen att fundera över hur många med hård uppväxt som inte har blivit stora hip-hop- artister, gissningsvis oerhört många fler.

Historiker löper också en uppenbar risk att hamna i den här fällan. Det är självklart det mest uppseendeväckande som sticker ut när man kollar bakåt i tiden och det är också roligare (och mer lönsamt) att skriva om. Mer om detta följer.

 Historien och framtiden

Något som alltid vållar heta diskussioner är frågan huruvida vi kan lära av historien. Här hör man allt ifrån att "historien alltid upprepar sig" till att "det enda vi kan lära av historien är att vi inte kan lära av historien. Båda dessa ståndpunkter visar på en ganska svag förståelse för slumpen. Historien är absolut inte så logiskt som man ibland kan tro i efterhand (efterklokhet).

Det är inte så att världens utveckling sker på någon slags rät linje där nästa steg alltid är logiskt. Ett bra sätt att inse detta kan vara att läsa gamla tidningar som kommit ut innan stora händelser har inträffat. Då ser man att saker som fått stora konsekvenser för eftervärlden nästan alltid kommit totalt oväntat(svarta svanar), annars hade man ju kunnat förbereda sig och mildrat konsekvenserna. Det är ytterst underhållande att se antalet boktitlar och dokumentärer som utkommer efter dessa händelser där man talar om att det ju är uppenbart att ansvariga och allmänheten borde ha sett vad som höll på att hända. Efter det förklarar man att detta inte kommer att kunna hända igen eftersom vi nu är förberedda och kommer kunna agera snabbare nästa gång. Inget kunde vara mer fel.

Om vi nu lär oss av historien varför kom det då inga böcker om 2008 års finanskris redan 2006 eller om 11 september-attentaten redan 1999? Svaret när jag påtalar detta brukar vara att det ju var helt nya händelser som inte kunde förutspåtts. Det är naturligtvis helt sant men det man inte inser är att alla (i alla fall nästan alla) händelser av den storleken är helt nya. Vi har alltså ingen chans att lära av specifika händelser eftersom de troligtvis aldrig händer igen.

Det vi däremot kan lära oss är att det på ett generellt plan nästan helt säkert kommer att hända extrema saker, vi har dock ingen aning om vilka. En sak värd att påpeka här är att extrema händelser såklart inte behöver vara negativa, revolutionerande uppfinningar och idéer är också oväntade händelser(som inte heller dom kan förutses). Internet exempelvis tycks ofta vara en logisk följd av vår utveckling men det finns inget som pekar på att man förutsåg detta med någon vidare exakthet innan det dök upp.

Ett annat intressant faktum är att dessa extrema händelser inte ens när de sker verkar tas på det allvar som man i efterhand kan tycka vore rimligt. Vi tror alltså att folk som var med om händelserna direkt insåg att de var med om något historisk och kanske därför borde ha agerat annorlunda. Det är t.ex. helt ofattbart så här i efterhand att Europa lät Adolf Hitler lägga stora områden under sina fötter innan man ens reagerade, insåg man inte vad som höll på att hända? Svaret är förmodligen att man inte tyckte det var en tillräckligt stor sak för att göra något åt det. Hade man tyckt det och vetat vad man riskerade i det läget hade man troligen varit allt annat än passiv.

Historien följer alltså inte den där räta linjen utan den hoppar snarare fram och tillbaka. Med den vetskapen bör man se mycket mycket ödmjukt på framtiden, vilket vi ofta missar. Jag hör ofta folk som uttalar sig mycket självsäkert om vad som kommer att ske i framtiden(vilka uppfinningar som kommer vara stora, hur vi kommer leva vår liv, hur börsen kommer att gå o.s.v.). Detta är bara ännu ett sätt på vilket vi blir lurade av slumpen. Uttalande om att världen per automatik blir lite bättre hela tiden eller att börsen på sikt alltid går upp faller på sin egen orimlighet. Uttalanden som tvärtemot lyder att allt snart kommer att gå åt skogen och att undergången är nära är inte heller värda att tas på allvar, sanningen är att vi inte vet.

Vi kan alltså inte med logiken i behåll hävda att vi vet någonting om framtiden baserat på det som har varit mer än att märkliga saker troligtvis kommer att inträffa, induktionsproblemet sätter helt enkelt stopp för att dra några större slutsatser än så baserat på det vi har sett och det som har varit(många baserar dessutom sina profetior på en så kort period som deras egen levnadstid, ett fatalt misstag). Observera dock att detta misstag bara är farligt om det gäller saker där riskerna är stora eller helt okända. I vardagen är det oftast, som jag har skrivit i ett tidigare inlägg, till och med en ypperlig ide att dra lärdom av specifika erfarenheter men använd inte det tankesättet på saker som är omöjliga att överblicka(gränsen går oftast tidigare än vad man tror p.g.a. komplexitet).

Varför måste man skilja på tur och skicklighet?

I många situationer behöver man faktiskt inte alls skilja på de här sakerna. När jag lyssnar på musik struntar jag exempelvis blankt i hur mycket tur eller skicklighet just den artisten har haft för att nå mina(och ofta miljoner andras) öron. Det är i det fallet inte viktigt, om än lite orättvist.

Problemen dyker upp när man blint tror allt för hårt på sig själv och andra där risken potentiellt är mycket stor. Om du exempelvis tror stenhårt på en finansiell modell som de senaste 10 åren har fungerat utmärkt är det mycket troligt att man satsar allt mer av sitt kapital i den modellen för att tjäna ännu mer pengar. Men som som jag skrivit tidigare kan man mycket väl lyckas under ganska lång tid trots att teorin är helt felaktig, även en trasig klocka går ju som vi vet rätt två gånger varje dygn. Om modellen då visar sig ha fungerat p.g.a. slumpen kan konsekvenserna bli mycket stora när turen vänder(detta gäller dessvärre inte bara privatpersoner utan alla möjliga och omöjliga institutioner och företag).

Om man från början inser att slumpen spelar stor roll kan man på ett helt annat sätt hantera risken genom att exempelvis bara satsa pengar som man har råd att förlora.

Det finns naturligtvis problem som sträcker sig långt utanför de rent finansiella. Om man exempelvis tror på att ett visst naturläkemedel som av en ren slump har lyckats få några personer helt friska (ja det händer att man spontant tillfrisknar även från mycket allvarliga sjukdomar) och p.g.a. detta väljer detta läkemedel framför andra mer kraftfulla metoder kan slumpen i det här fallet vara en dödsfälla. Samma sak gäller självklart även de som istället för att gå till läkaren ber till högre makter o.s.v.  

Det handlar alltså i grunden om att ha en begränsad nedsida på det vi gör, det är nämligen i många sammanhang en omöjlighet att räkna ut riskerna i själva teorierna som sådana.  

Av detta följer att vi istället för att, som idag, belöna folk efter resultat borde belöna efter processen. Kostnaden i längden för att belöna efter resultat i komplexa sammanhang blir mycket stor eftersom även idioter kan ha tur och på kort sikt lönar sig ofta stort risktagande. Detta är naturligtvis inget fel så länge personen bara riskerar sig själv men oftast ingår ansvar för andra i de verksamheter där det lönar sig att ta hög risk på kort sikt.

Sammanfattningsvis kan sägas att jag mest har tagit upp exempel där man tar slump för skicklighet och inte tvärtom. Detta för att det är ett allvarligare misstag så till vida att det ger betydligt värre konsekvenser till följd av ett vilt och oanat risktagande.

Jag har heller inte nämnt så mycket om att man faktiskt kan dra väldigt mycket nytta av slumpen men mer om det får bli vid ett senare tillfälle.

Till sist vill jag bara säga att poängen alltså är att vi enskilt och kollektivt bör ta risker som är så väl definierade som möjligt på ett övergripande plan(i den mån det går såklart) och räkna med slumpen där den så mycket som misstänkts finnas med. Att förneka slumpen är ingen bra ide utan det är snarare så att vi skulle behöva ägna den mer tid och omfamna den eftersom vi ändå inte blir av med den. Den har dessutom många egenskaper som gör livet betydligt mer spännande och underhållande, i alla fall för de som lägger märke till den.

Tack Deborah Bennet, Leornard Mlodinow och Nassim Taleb. Ni har öppnat mina ögon ytterligare en liten bit.