Att styra kunskapen

Den svenska skolan har under en mycket lång tid varit enastående bra och, vill jag mena, är så fortfarande. Det betyder naturligtvis inte att det saknas utmaningar eller att det inte finns någon förbättringspotential. Tvärtom gör de ständiga förändringarna av förutsättningarna att skolan, precis som andra delar av samhället, måste vara på tårna hela tiden.

Det är inte särskilt klädsamt eller för den delen kreativt att håna dagens skola och komma med lösa uttalanden som att "det är för dålig disciplin" eller att "lärarutbildningen är för svag". Det är alldeles för generella påståenden som dessutom ofta kommer från personer som är mycket långt ifrån skolans värld (nej att vara förälder är inte att vara nära på riktigt). Att över huvud taget förstå skolan på ett övergripande sätt är någonting som varken dessa personer eller någon annan gör. Det är helt enkelt en alldeles för komplex verksamhet för att någon enskild ska kunna begripa den.
Här kommer några instick från min sida på detta stora och spretiga område.

Att pressa in alla tavlor i en och samma ram

Det är ett allt större problem att vi i många sammanhang sätter mer och mer tilltro till central planering trots att det helt uppenbart inte finns några universallösningar. När det kommer till hur effektiv och framgångsrik undervisningen är i våra skolor utlämnas vi i slutändan helt till de enskilda lärarna. Det är därför av yppersta vikt att vi litar på att dem och på de skolor där de jobbar utan att in i minsta detalj tala om hur just deras verksamhet ska bedrivas. 

Man bör vara medveten om att till och med lärarnas lösningar oftast är alldeles för fyrkantiga och passar sällan alla, inte ens alla i en mycket liten klass. Hur ska det då kunna finnas detaljerade planer för en hel nation? Det tål alltså att upprepas att komplexiteten i en sådan här typ av verksamhet är enorm. Därför är det mycket olyckligt att strävan uppifrån tycks vara att göra alla skolor så lika som möjligt och ge alla elever en så likvärdig utbildning som möjligt.

Det hade naturligtvis, ur rättvisesynpunkt, varit ett korrekt mål om det varit så att alla hade fötts med exakt samma egenskaper och förutsättningar. När det nu råkar vara så att det i princip finns lika många typer av elever som det finns elever är en sådan strävan bara kontraproduktiv. 

Det pratas väldigt mycket om att ge alla samma möjligheter och visst är det ett ädelt mål men likväl fullständigt ouppnåeligt. Fokus bör istället ligga på att i möjligaste mån ge alla samma möjligheter att nå sin egen fulla potential, det är en väsentlig skillnad. 

Man kan nu fundera på om det inte har blivit allt mer individualiserat med diverse utvecklingsplaner och samtal inte bara med eleven utan även med föräldrar. Är det i så fall inte det fokus som jag nu efterlyser? Självklart kan det verka så på ytan men vad man då glömmer bort är att utveckling sker genom ämnesstudier och inte i utvecklingsplaner eller på utvecklingssamtal. Att hjälpa någon att utvecklas sker inte genom att skriva fler papper om personen i fråga. Tvärtom tar det tid från de mer intressanta delarna av skolan, undervisning exempelvis. 

Det är tydligt att i vår iver att se så enormt mycket till varje elev och inte "ge upp" någon ägnas det allt mer tid åt byråkrati runt omkring lärandet än åt själva lärandet i sig. Det är tyvärr på det sättet att man inte kan planera lärandet för en hel nation eller ens en hel klass med gott resultat utan att fånga de enskildas motivation och nyfikenhet. En nyfikenhet som lättare väcks i matteboken än i vilken utvecklingsplan som helst.

En annan viktig faktor för motivationen hos eleverna är naturligtvis den motivation som finns hos lärarna. Även den motivationen avtar förmodligen i takt med att mer tid läggs på saker som egentligen inte har med läraryrket att göra. Ett viktigt steg är alltså att inse att överordnat allt annat i skolan måste lärarnas tid med eleverna få vara, helst i så små klasser som bara är möjligt. Att testa sina idéer mot sin lärare och sina klasskamrater är förmodligen det som utvecklar det egna tänkandet allra mest. Då är naturligtvis tiden och storleken på klasserna helt avgörande.   

Vi behöver olika

Vi är verkligen livrädda för att inte ge alla samma chans och inte agera rättvist mot alla. Som vi har sett ovan är ju detta ingenting som är möjligt utan paradoxalt nog gör ett extremt fokus på (felaktig) rättvisa att rättvisan bara gynnar de som stämmer in på normen, vilket i sig är fruktansvärt orättvist. Man har alltså fel utgångspunkt om man hävdar att rättvisa handlar om att behandla alla exakt lika. Riktig rättvisa är inte att bemöta folk som du vill bli bemött utan så som de vill bli bemötta (oftast en rejäl utmaning).  

Mycket i skolan går ut på att sträva mot något som någon har bestämt är önskvärda mål. Det är egentligen inget fel med sträva mot uppsatta mål men problemet är att sättet att nå målen ofta är lika standardiserade som målen själva. Det är dessutom ofta högst subjektivt huruvida någon har nått ett mål eller inte. Med allt för formella målkrav riskerar dessutom fokus hos både lärare och elever att ligga på att nå målen istället för att se till ett kunskapsmässigt helhetsperspektiv.

Av precis det här skälet är betyg något som bör införas så sent som möjligt i skolgången. Betyg är egentligen ett ganska dåligt verktyg men för tillfället får det väl ses som det minst dåliga. Ju högre upp i skolsystemet man kommer desto mer fokus på betygen blir det, av förklarliga skäl. Den positiva sidan av det är att motivationen hos en del elever ökar och gör att man ägnar sig åt skolarbete, kanske för att komma in på någon speciell utbildning. Det negativa är som jag precis skrev att ett stort antal elever bara bryr sig om betygen och ägnar inte de saker som ligger en millimeter utanför läroplanen en tanke. Dessutom leder det för många till en oerhörd stress och ångest att hela tiden fundera över hur ens kunskap kommer bli bedömd. Detta är en stress som såklart kan ta död på allt vad glädje och nyfikenhet heter, något som knappast leder till att man lär sig mer eller att man vill lära sig mer i framtiden.

Som samhälle räknat innebär det också troligen en förlust att styra skolan för hårt uppifrån. Det fungerade möjligtvis tidigare när en mycket stor del av befolkningen hade samma typer av jobb som krävde liknande kunskaper. Idag behöver vi en så stor mängd olika kompetenser att de är helt omöjligt att få in alla under skolans tak. Därför bör vi vara försiktiga med att säga vad som är "rätt" kunskaper eftersom ingen vet vilka kompetenser vi kommer att behöva imorgon. Även ur den synvinkeln är för mycket betygsfokus ett problem eftersom de som har "rätt" kunskaper premieras framför de som är lite annorlunda, något som sannolikt gör att vi tappar en hel del talanger ganska tidigt. Det är också av den anledningen som stora internationella "kunskapstest" är så oerhört ointressanta och på gränsen till skadliga. Precis som i fallet med eleverna har varje land så pass olika förutsättningar att det är mycket olyckligt om man bygger sina skolsystem efter de här testerna, det leder oundvikligen till mer instängda och likformiga kunskaper globalt. Det i sin tur leder till en värld som blir allt mindre kreativ.

Vem kan mest?

Ett ytterliggare problem är att det ofta inte räcker med att kunna rätt saker utan man ska även kunna förmedla dem på rätt sätt. Normen är att vara utåtriktad och ta plats, gärna vara väldigt mån om sitt "personliga varumärke"(ett uttryck som jag för övrigt är allergisk mot). Bara för att man är tillbakadragen och blyg betyder det inte att man inte har minst lika stora kunskaper som någon annan. Här tar man, som i så många andra sammanhang, avsaknad av bevis för bevis på avsaknad, ett mycket vanligt misstag. Man utgår alltså ifrån att någons tystnad och nervositet i sociala situationer är ett bevis för okunskap. Inget kunde vara mer felaktigt och på det här sättet missgynnas folk som är försiktiga och eftertänksamma medan de som tar för sig har en klar fördel.
Det här hade kanske kunnat motiveras om man i precis alla yrken och på alla områden behövde personer med dessa "fördelaktiga" egenskaper. Så är ju dock inte fallet utan påfallande ofta är det snarare en fördel att vara lite mer eftertänksam och inte kasta ur sig förhastade slutsatser. En stor ödmjukhet inför sin kunskap (och framförallt okunskap) är i de flesta fall bara ett tecken på att man tillhör den visare sorten.

Vad nu detta ska leda till

Jag inledde inlägget med att skriva att de flesta förslagen om förbättring i skolan är alldeles för enkla till sin art. Man kan, som jag har skrivit i tidigare inlägg, aldrig lösa ett problem där själva problemet är mer komplext än de som försöker lösa det. Skolan är ett praktexempel på en verksamhet där sådana situationer ofta uppkommer. Då är enda chansen att decentralisera systemet så långt det går och låta varje liten del komma med egna lösningar. Bara så kan man uppnå en fungerande helhet. 

Ett steg på vägen borde vara att lita lite mer till de lokala skolornas och de enskilda lärarnas förmåga, de kan faktiskt tänka själva. Det sämsta vi kan göra är att lansera reformpaket efter reformpaket från högre ort och passa in alla i exakt samma fålla. Byråkratin bör som alltid försöka minskas eftersom den tenderar att öka av sig själv om man inte aktivt jobbar mot den (läs Northcote Parkinsons sanslöst underhållande böcker om bland annat byråkrati).

Jag menar naturligtvis inte med det här inlägget att vi ska plocka bort precis alla papper och inte ha någon central styrning över huvud taget. Men jag tycker mig se att trenden brant pekar åt motsatt håll och därför kan det behövas en och annan motvikt i de här frågorna. En övertro på hur mycket vi kan kontrollera våra samhällsfunktioner uppifrån riskerar till slut att få mycket tråkiga konsekvenser med en i längden inskränkt frihet. Här är "bottom up" framför "top down" verkligen att föredra. De som blir styrda uppifrån bör alltså tala om för de som styr vad som borde göras och inte tvärtom.

Sammanfattningsvis är mitt budskap att allt handlar om att skapa motivation och nyfikenhet hos de som faktiskt är tvingade att vara skolan, eleverna. Ett bra sätt att döda den motivationen är att som förälder, lärare eller stat bestämma exakt vad, när och hur någon ska lära sig. Huvuduppgiften är inte att kontrollera och tvinga utan i första hand att inspirera. Det råder ingen tvekan om att det ger en roligare och mer spännande resa genom utbildningssystemet och troligtvis också ett trevligare resultat för såväl samhälle som individ.