Entreprenörer är hjältar

Något av det vackraste man kan göra som människa är att riskera sig själv och sitt välbefinnande för att hjälpa andra, vi kallar dem vanligen för hjältar.

Risker och möjligheter

Klassiska exempel på människor som i princip tar på sig obegränsat med risk utan några större möjligheter på uppsidan är brandmän, poliser och soldater. De har i alla tider setts som riktiga hjältar, dessvärre får de allt mindre uppskattning för vad de gör för att skydda samhället och dess individer. De här grupperna gör kort sagt det egna samhället till ett mer antifragilt system medan individerna själva är mycket fragila. Det utmärks av att en enda händelse kan få katastrofala konsekvenser i form av att de förlorar livet. De kan alltså förlora allt medan möjligheterna är mycket begränsade, väldigt få brandmän blir exempelvis mångmiljonärer på sitt yrkesutövande.

Entreprenörer har sällan samma enorma risk som ovanstående grupper samtidigt som de faktiskt har en liten möjlighet att dra högsta vinsten i livets lotteri. Principen är dock densamma som för poliser och brandmän om än inte lika extremt. Entreprenörer tar alltså på sig risk för att leda samhället framåt, risken vi talar om här är kanske oftast rent finansiell men också risken att misslyckas med förlorad status som följd föreligger (underskatta inte den risken i ett land som Sverige). Det är ju trots allt så att de flesta entreprenörer får kämpa mycket hårt utan att någonsin bli extremt lyckosamma, någonstans runt en tredjedel av företagen som startas måste dessutom avvecklas inom en treårsperiod (konkurs). Precis på samma sätt som poliser gör systemet som helhet starkare gör entreprenörer att samhället hela tiden utvecklas. Systemet blir starkare medan individerna själva riskerar extremt mycket.

Planerat nytänkande

Att komma på nya saker och hitta nya lösningar på svåra problem är en extremt komplex verksamhet. Det betyder att det i princip är omöjligt att planera framsteg och hitta lösningar på ren beställning. Därför att det viktigt att tänkande inte reserveras till vissa grupper eller institutioner. Det är dessvärre ett utbrett problem att allt för mycket fokus läggs på att högskolor och universitet ska producera ny kunskap i en jämn och fin takt. Verkligheten fungerar som bekant inte på det sättet utan banbrytande upptäckter eller uppfinningar dyker upp när man minst anar det och från helt oväntade håll. Det här innebär självklart inte att våra universitet inte är viktiga men vi måste förstå att de bara är en pusselbit bland andra och att det krävs mer än att plöja ner resurser där för att bli ett framgångsrikt samhälle. Många världsomvälvande saker har ju faktiskt kommit till av en ren slump och av folk med helt andra mål än det som faktiskt blev resultatet. 

Det finns en övertro på att man hela tiden måste förstå exakt hela processen för att saker och ting ska fungera. Det är vida känt att träning är bra för oss men ärligt talat har jag aldrig hört ett tillfredsställande svar på exakt varför det är så. Det verkar också vara så att exempelvis meditation påverkar oss positivt men här vet vi ännu mindre om orsakerna. Vår okunskap betyder dock inte att träning och meditation fungerar sämre. Tills vi vet mer kan vi alltså nöja oss med att konstatera att det är saker vi mår bra av. 

På samma sätt förstår vi inte på långa vägar de mekanismer som leder till ett framgångsrikt samhälle. Logiken talar dock om för oss att om fler får försöka så ökar sannolikheten att åtminstone några lyckas komma på bra saker. Därför bör vi tills vi vet mer låta så många som möjligt försöka att utveckla samhället och göra nya upptäckter. Detta gynnar alldeles säkert systemet som helhet. Nassim Taleb kallar för övrigt illusionen att man hela tiden måste kontrollera den här typen av processer för Sovjet-Harvard illusionen, ett mycket passande namn.

Det gäller således att inte ta kunskap på för stort allvar utan låta folk bidra från olika håll. På så vis kan vi delvis med slumpens hjälp nå framgång. Det vore ibland klädsamt med en aning större ödmjukhet från akademiskt håll när det gäller den egna rollen som allsmäktig kunskapsbärare.

Försök och misslyckande

Att misslyckas är i många delar av världen förenat med skuld och skam (inte minst i Europa). Detta leder naturligtvis till att man i dessa länder drar sig för att prova nya saker och gå sin egen väg. Med tanke på det som jag skrivit ovan är denna mentalitet mycket skadlig och hindrar utveckling. När man inte riktigt vet vad som är nyckeln till framgång finns det nämligen bara ett sätt som fungerar, "trial and error". 

Därför är det av yttersta vikt att sänka trösklarna för de som i samhällets tjänst med drömmen om ära och berömmelse vill testa nya saker. Gör man det kommer fler att lyckas och fler att misslyckas vilket, återigen, stärker systemet som helhet. Konkreta åtgärder här kan vara att göra det enklare och billigare för entreprenörer att driva verksamheter.

Ett mer långsiktigt mål bör vara att ändra attityden och inte bara hylla dem som lyckas utan hedra de som satsat allt och misslyckats, det är ju trots allt de som i grunden gör framgången möjlig för de stora stjärnorna. Misslyckande är alltså minst lika viktigt som framgång och därför är det skadligt att rädda organisationer som inte klarar sig själva. Det är således förkastligt med exempelvis räddningsfonder (uppbyggda av skattemedel) för stora banker och liknande. Vi måste alltid låta risken för misslyckande finnas kvar även för stora kolosser. Dels för att kunna rensa ut det gamla och få fram bättre lösningar men också för att ingen ska kunna ta extrema risker utan att behöva stå för konsekvenserna. 

Världen drivs av optimister

En av de mest fantastiska egenskaperna vi människor besitter är att vi generellt är optimistiska. Det är i nästan alla sammanhang roligare och mer fartfyllt att umgås med optimister än pessimister. Det kan låta paradoxalt men överdriven optimism är bland det farligaste som finns samtidigt som det är helt nödvändigt för att vi ska överleva som art. Det jag vill få fram här det gäller att odla optimismen där den gör nytta och bromsa den där den gör skada.

Det är extremt underhållande att se exempel på denna ofta överdrivna optimism på sin egen och sina egna gruppers förmågor. Jag pratar här om allt från undersökningar som visar att 80 procent tror att att de kör bättre bil än genomsnittet (omöjligt rent logiskt) till att i princip 100 procent av nygifta par tror att de inte kommer att skilja sig (faktum är att nästan hälften av dem kommer att göra det). Det är alltså små tecken på att vi generellt är lite väl optimistiska. På det här planet skulle jag säga att de flesta av de här effekterna är ganska charmiga. Jag vill exempelvis inte att min blivande fru på bröllopsdagen påpekar att äktenskapet har 50 procents chans att överleva. 

De här effekterna gäller givetvis också entreprenörer, utan överdriven optimism blir det sannolikt svårt att orka lägga ner den tid och det arbete som krävs i de flesta fall. Optimismen är således en förutsättning för att det över huvud taget startas några nya företag.

Sen finns det dessvärre situationer när den här överdrivna optimismen inte är fullt så charmig. Det gäller generellt när personer med höga positioner och mycket makt har samma optimism där som i sitt äktenskap. Jag talar här om att man tror sig kunna vinna militära konflikter snabbt och enkelt (i några fall med miljontals döda människor som följd) eller att man tror att ingen kommer att avslöja de kriminella aktiviteter man håller på med (läs Volkswagen, Kreuger, Enron m.fl.). Det handlar alltså om misstag som orsaker obegripligt stort lidande. 

Slutsatsen här måste bli att när risktagande och optimism (de går ofta hand i hand) sprids ut på så många som möjligt gynnar det systemet som helhet. Tvärtom händer om optimismen endast ansamlas högst upp i toppen där övertro på den egna förmågan får enorma konsekvenser. Då missgynnar det utan tvekan hela systemet.

Störst är inte alltid starkast

Precis som rubriken säger är det i vissa fall en illusion att stora jättar alltid är starkast. De är oftast starkast så länge de lever men när de väl faller får det oproportionerligt stora konsekvenser, de är dessutom ofta närmare ett fall än vad man generellt kan tro. Det är därför tryggare utifrån ett fågelperspektiv att låta många mindre delar lyckas och misslyckas. Genom att försöka och misslyckas drar entreprenörer nytta av både egna och andras erfarenheter. På så sätt driver de vårt samhälle framåt mot nya och spännande lösningar, lösningar som ingen minister i världen kan planera fram. 

Jag vill dock återigen påpeka att jag inte på något sätt menar att vi ska sluta satsa på traditionell utbildning hos våra ofta mycket högklassiga universitet, bara att vi i allmänhet bör skaffa oss ett lite bredare synsätt.