Stora och små frågor

I de flesta situationer är människan dömd att vara inlåst i ett och samma perspektiv.

Saker och ting är inte alltid som man tror

Vilken synvinkel man har eller blir tilldelad avgör ofta hur ens uppfattning ser ut. Detta gäller på individnivå där vi exempelvis har svårare än vi själva tror att se saker ur andras perspektiv. Detta lär bero på att vi bara upplever oss själva från insidan medan alla andra bara kan ses utifrån. Dessvärre får den skillnaden konsekvensen att vi inte kan se oss själva utifrån på samma klara sätt som andra kan göra. Beroende på hur man ser det kan vi alltså vara närmast oss själva men också allra längst bort. 

Att se saker ur ett visst perspektiv gäller dock inte bara på individnivå utan även på gruppnivå. Dessa perspektiv är ännu svårare att byta ut då vi övertygar både oss själva och varandra om egenskaperna utifrån det gällande perspektivet. Det kan dröja mycket långt tid för ett perspektivskifte att äga rum och att få med hela gruppen kan ta oändligt lång tid (en svårighet som ökar med gruppens storlek).

Jag tänkte här behandla de stora och de små frågorna för vilka våra inlåsningar i perspektiv blir som allra tydligast på aggregerad nivå. Den grupp som här efter åsyftas är den största möjliga som kan bildas av människor, mänskligheten själv! 

Vi sitter i kläm

Frågan om vår tillvaros yttersta egenskaper är självklart mycket intressant och än mer spännande blir det när saker verkar vara tvärtemot våra intuitiva föreställningar. Det är fortfarande extremt svårt att ta till sig det som Albert Einstein och många andra med honom har lärt oss genom sina teorier om relativitet. Även om vi aldrig kan vara säkra på att de stämmer har vi hittills inte fått anledning att tvivla. 

Relativitetsteorierna går i korthet ut på att tiden och rummet är olika för olika observatörer som rör sig relativt varandra trots att de fysikaliska lagarna gäller för båda. 

Den speciella relativitetsteorin som framlades 1905 antar att det är ljusets hastighet som är lika för alla observatörer (något som också stämmer med försök). Detta får de lite märkliga konsekvenserna att det är rummet och tiden som är relativa och klockor går således långsammare om de färdas i högre hastighet medan objekt i rörelse blir tyngre och kortare. Det bör påpekas igen att detta gäller i förhållande till observatören. 

Ett känt exempel för att illustrera detta är att om en tvilling skickar ut sin bror på en mycket fartfylld resa ut i rymden under en period bör brodern vara yngre när han kommer tillbaka än han som hela tiden har stannat på jorden. Om man vill vara så ung som möjligt är det alltså en god ide att flyga mycket flygplan även om skillnaderna i så små hastigheter blir mikroskopiska. En annan konsekvens av teorin är att samtidighet också blir relativ, saker som tycks ske samtidigt i ett system behöver inte göra det i andra och så vidare.

10 år senare, 1915, kom den allmänna relativitetsteorin som antar att massa och energi kröker rummet så att partiklars banor ändras vilket uppfattas som gravitation. En konsekvens av detta är att tiden går snabbare i svagare gravitationsfält. Utan den allmänna relativitetsteorin hade med andra ord exempelvis våra GPS:er visat helt fel eftersom tiden hade gått olika fort uppe hos satelliterna och på jorden, något som vi nu korrigerar för.

För att begripa sig på dessa fenomen används ibland något som kallas för rumtiden. Den består av våra tre rumsdimensioner+tiden. Tiden blir alltså bara en ytterligare dimension, något som får en att fundera över vad tid egentligen är. Den ställer också begrepp som framtiden och det förflutna på ända eftersom de blir svårare att skilja på dem. Är tidens flöde bara en illusion och varför pekar i så fall tidens psykologiska pil i just den riktning som den gör? 

Vi uppfattar vanligtvis bara tre dimensioner i vår värld men frågan är om det inte egentligen finns fler som bara är väl gömda för oss. Vi är kanske inlåsta i ett perspektiv från vilket bara tre dimensioner kan ses till vardags.

Einsteins teorier är viktiga för kosmologin och förklarar delar av det riktigt stora i universum samt dess egenskaper och historia (även om vi fortfarande vet väldigt lite). Detta kan ju verka upplyftande men dessvärre går inte relativitetsteorin ännu att få ihop  med det som tycks förklara delar av det riktigt lilla i vår tillvaro, kvantmekaniken. Kvantmekaniken behandlar fenomen på den allra minsta nivån.

Kvantmekaniken som också den uppkom i början av 1900-talet strider precis som relativitetsteorin mot förnuftet bland annat genom att man inte kan förutsäga vilka resultat olika mätningar kommer att få, man kan bara ge statistiska förutsägelser för utfallet. Man kan heller inte bestämma en partikels läge och rörelsemängd samtidigt hur noggrant som helst eftersom mätningarna så att säga "stör" resultatet (Heisenbergs osäkerhetsrelation). Dessutom uppvisar partiklar ibland även vågegenskaper och de tycks kunna befinna sig på två ställen samtidigt vilket är oerhört märkligt.

Ovanstående är bara några exempel på när vi som art har fått vidga vårt synsätt. Just för tillfället sitter vi i någon mening i kläm mellan dessa perspektiv (det riktigt stora och det lilla) och lärdomen måste vara att vi nog inte ska vara allt för säkra beträffande vår tillvaro och se på omgivningen med ödmjukhet. Precis som Friedrich Nietzsche menade kommer människan en gång att vara för övermänniskan vad apan idag är för oss. Därför är det ofantligt trångsynt att exempelvis skratta åt och håna tidigare generationer, vi är snart i en liknande situation. 

Determinism och den fria viljan

Mycket av fysikernas jakt går alltså ut på att finna lagar och regler för hur universum fungerar. Man måste således anta att det över huvud taget finns sådana lagar och om vi bara kände till dem i sin helhet skulle vi kunna förutsäga allt som händer. Drar man det till sin spets finns det i en sådan deterministisk syn ingenting som heter den fria viljan eftersom allt redan är förutbestämt. Man kan heller inte tala om slump då allt egentligen bara är regelrätta följder av de fysikaliska lagarna.

Jag har dock tidigare tydligt hävdat att slumpen är högst påtaglig och likaså den fria viljan. Här föreligger enligt mig en stor skillnad i teori och praktik. Även om universum i teorin är deterministiskt är det ingenting vi kan leva efter i praktiken. Detta beror självklart på att vi är så obegripligt långt ifrån att känna till den här typen av lagar att vi ändå måste se vissa saker som slump och konsekvenser av den fria viljan.

En allt för deterministisk syn ställer dessutom till med en rad praktiska problem. Om vi i praktiken lever efter att allt är förutbestämt blir det väldigt svårt att ta ställning till vilka konsekvenser vårt handlande ska få. Hur ska man exempelvis kunna döma brottslingar om de inte har handlat efter en fri vilja? Hur ska man kunna hylla eller kritisera prestationer om allt ändå bara följer vissa regler?

Jag ställer mig också högst tveksam till att vi ens skulle ha möjligheten att med de komponenter vi har kunna lära oss allt om just dessa komponenter och deras samarbete. Om allt är deterministiskt skulle vi alltså i praktiken kunna förutse hur molekylerna i hjärnan kommer att röra sig och således känna till framtida handlande hos oss själva och andra. Jag ser detta dock som en utopi för om vi exempelvis känner till framtida handlande som vi inte är tillfreds med, skulle vi då inte ha möjlighet att göra något åt detta? Och skulle vi det, ja då faller ju hela resonemanget. Heisenbergs osäkerhetsrelation som tidigare nämndes gör också att vi inte kan mäta universum utan att störa det, vilket egentligen per definition betyder att det blir omöjligt att förutsäga precis allting.  

Sammanfattningsvis är det alltså fullt möjligt att vår tillvaro styrs enligt ett på förhand bestämt system. Men det är ingenting vi kan ha som utgångspunkt i praktiken utan det är någonting för fysikerna att jobba med. Livet på jorden skulle bli ohållbart om människor i alla situationer såg på saker deterministiskt. Det är helt enkelt mer praktiskt att utgå från vår fria vilja och om man får välja mellan praktiska och teoretiska lösningar är de praktiska att föredra.

Det är med dessa exempel tydligt att perspektiv är viktigt. Man måste vara medveten om att även om man har helt rätt inom inom ramen för sitt perspektiv spelar det ingen roll om perspektivet i sig är bristfälligt eller direkt felaktigt.