Det mänskliga projektet

Om målet är ouppnåeligt spelar det ingen roll vilken väg man tar; man kommer ändå alltid att gå fel.

Hybrisens släkte

Hybris lär vara den åkomma som är mest utbredd i den mänskliga populationen. Eftersom vi inte känner till några varelser med högre (enligt oss själva) kognitiva förmågor är den närmast ostoppbar och mycket svår att bli av med.

De flesta stora religioner sätter människan på en piedestal och har så gjort under mycket lång tid. Denna glorifiering har fortsatt inom humanismen efter det att religionen fått mindre betydelse i framförallt västvärlden. Konceptet att människan är något helt annat än djuren har varit klart dominerande från upplysningen och framåt.
Hela tankesättet bygger på att vi har någon slags inneboende,på gränsen till magisk, kraft som gör att vi kan kontrollera vår omgivning. Världsreligioner ser människan som Guds absolut mest lyckade projekt och humanister talar om vår mänskliga kraft som hela tiden leder världen framåt och gör den bättre.

Vi går hela tiden runt och tror att kunskapen växer ohotat och att allt nytt vi lär oss gör världen lite bättre. Ingenting kunde vara mer fel än ovanstående.

Man kan absolut med rätta hävda att kunskapen växer men det gäller enbart den tekniska delen som otvivelaktigt är mer avancerad idag än någonsin. Man kan också med rätta hävda att detta hjälper oss enormt mycket och på flera plan gör världen bättre. 

Man glömmer dessvärre ofta bort att teknik också kan leda till destruktiva saker och den okritiskt positiva bilden av teknikutveckling bygger på den felaktiga idén att vi själva kan kontrollera vad och hur tekniken utvecklas och används. Samtidigt finns det naturligtvis ingenting vi kan göra åt det men insikten kan vara bra att ha med sig. 

Det räcker faktiskt att se tillbaka på de senaste 100 åren för att inse just detta. Inte under någon period tidigare har det exempelvis inträffat så många och omfattande folkmord. Vi har dessutom haft 2 brutala världskrig, krig som utan modern teknik inte hade varit möjliga. 

Samtidigt som denna utveckling har pågått har vi människor förblivit i stort sett desamma. Att vi i grunden skulle ha utvecklat vår etik och moral på något omfattande sätt finns det t.ex. inte mycket som tyder på. Vi är fortfarande djur som egentligen kämpar för att få våra behov tillgodosedda. Detta märks mycket tydligt så fort vi känner oss det minsta trängda eller när resurserna blir alltför knappa. I Sverige verkar t.ex. blotta misstanken om att vi kommer bli invaderade av flyktingar eller att vi kommer att få det lite sämre i framtiden locka fram sidor hos oss som inte alltid stämmer med vår självbild.

Det är således inte så, som vi ibland tycks tro, att vi i de "civiliserade" västliga länderna kommit längre i den mänskliga utvecklingen än vad som är fallet i andra delar av världen. Vårt relativa lugn och vår goda utveckling inom många områden beror sannolikt på ren tur och att vi varit förskonade från större konflikter under en period.

Vår hjärna tycks vidare vara relativt oförändrad under de tusentals år som vi funnits till vilket också talar emot att vi skulle ha nått någon extrem utveckling på det kollektiva planet. Det är visserligen sant att vi verkar kunna lära av varandra på ett bättre sätt än andra arter men vi får inte missa att kunskap också kan glömmas bort. Vad som anses moralisk riktigt skiftar som bekant från tid till annan och vilka politiska system som är de mest fördelaktiga har också svängt genom historien. Om vi verkligen hade lärt oss av tidigare generationers misstag hade vi knappast återkommande gjort om dem gång på gång, vilket dessvärre är fallet. Ur det perspektivet går historien i någon mening i cykler.

Är vi verkligen som vilket annat djur som helst?

Det finns självklart några saker som skiljer oss från andra djur. Vi verkar exempelvis vara den enda arten som har en känsla för döden och den egna förgängligheten. Detta gör det möjligt att få en tidsuppfattning och strukturera upp livet och historien. Det finns dock inte bara fördelar utan det kan som bekant skapa en del ångest.

Vad vårt medvetande egentligen är för något vet vi tråkigt nog mycket lite om. Om man inom forskningen hade hittat en speciell plats i huvudet där man klart och tydligt hade sett just vårt medvetande hade vi absolut kunnat säga att vi människor är något utöver det vanliga. 

Dessvärre har inget sådant område hittats utan hjärnaktiviteten bygger på komplexa samband hos hos såväl som hos andra arter. Det hela blir än mer vanskligt när det visat sig att den fria viljan kan ifrågasättas eftersom man på bilder av hjärnan har sett reaktioner på stimuli innan personen själv varit medveten om sina val (läs Tor Nörretranders böcker). Då kan man verkligen ställa sig frågan om det är vi som väljer eller om valen bara syftar till att tillfredsställa hjärnans behov, kända eller dolda. I den meningen lever alltså även vi efter instinkter och skillnaden mellan oss och andra arter blir än svårare att hitta.

Det finns även andra likheter mellan oss djur här på planeten som kan verka lite skrämmande om har föreställningen att naturliga mönster inte gäller oss människor. Under en period har vårt släkte växt med en osedvanlig styrka och tron att utvecklingen för oss som art hela tiden går framåt har blivit allt starkare. Det man missar med en sådan tro är att populationer går upp och ner till synes endast beroende av slumpen. Detta känner vi till när det gäller exempelvis råttor, rävar eller kaniner men när det kommer till oss själva är denna insikt sällsynt trots att mycket tyder på att även antalet människor varierat kraftig genom historien. Med tanke på den brutala ökning som skett den senaste tiden talar därför en hel del för att det snart kommer att bli en dramatisk minskning. På vilket sätt detta kommer ske är omöjligt att veta men det saknas som bekant inte hot (sjukdomar, krig, klimat etc.).

Utopier

Utopier kan sägas vara idealsamhällen utifrån någon utgångspunkt (kommer från Thomas Mores bok "Utopia").

Det har inte saknats utopiska projekt genom historien och tvärt emot vad många tror frodas de som aldrig förr. Det gemensamma för utopiska idéer är att de alltid misslyckas eftersom de är just ouppnåeliga. Detta beror på att alla individer inte delar samma mål samtidigt och det finns således ingen helhetslösning som passar alla. Klassiska utopiska projekt i närtid är kommunism och nazism som kan ses som relativt brutala försök till social ingenjörskonst där man försöker forma samhället helt efter hur man vill ha det (och efter hur man felaktigt tror att andra vill ha det).

När den här typen av projekt sjösätts försöker de som inte delar projektets målsättningar att protestera och enorma konflikter kan uppstå vilket måste anses ha inträffat i exemplen ovan. Själva kärnan i den här problematiken är just att vi inte är mer än djur med egna agendor som bygger på våra behov. Därför är alltför stora projekt dömda att misslyckas och ställer till mer än de hjälper.

Ett exempel på detta är världens brutala misslyckanden i biståndspolitiken där enorma planer ska se till att vita rika män lyckas "utrota fattigdomen". Utvecklingsekonomen William Easterly har skrivit mycket bra om det här i ett par böcker vilka bör läsas. 

Det har alltså visat sig att storskaliga lösningar inte fungerar eftersom behoven naturligtvis skiljer sig åt från plats till plats och dessa stora och kostsamma universallösningar står i vägen för egna initiativ på gräsrotsnivå. Dessvärre vill folket i biståndsgivarnas länder höra om extraordinära satsningar vilket gör att biståndet blir en del i att samla inhemska poäng. Huruvida projekten blir lyckade och hjälper de fattiga blir tyvärr senare höljt i dunkel eftersom summorna redan är utbetalade och projekten är så stora att riktiga utvärderingar med ansvarsutkrävning är omöjliga.

Man kan här med rätta hävda att den extrema fattigdomen minskar men Easterly visar att det inte finns någon tydlig koppling mellan biståndet och de länder som det gått och går bra för. Det verkar faktiskt, otroligt nog för oss i västvärlden, som att människor i tredje världen kan ta sig ur fattigdom och utvecklas själva (kors i taket).

Detta betyder naturligtvis inte att biståndet ska upphöra utan poängen är att pengarna ska läggas på de som är nära kärnverksamheten och sedan kan dessa små projekt utvärderas för att se hur väl de lyckats. Att vi i västvärlden kan "ställa allt till rätta" är bara ytterligare en illusion till följd av den mänskliga hybrisen.

Dessvärre ägnar sig vår del av världen inte bara åt stora utopiska biståndsplaner. Vi försöker över huvud taget att göra världen till vår avbild genom att tvinga på andra områden våra idéer i form av en världsomfattande global kapitalism och naiv liberalism med extremt öppna marknader. 

Även dessa projekt är naturligtvis utopiska eftersom alla länder och människor förmodligen i många fall inte alls delar de mål vilka vi tror att vi har här. Det finns som sagt inga universallösningar som passar överallt utan vi djur med begränsade förmågor och irrationellt tänkande vill helt enkelt olika saker. Att lägga sig i andra förehavanden alltför mycket står tvärt emot vad tanken är i vägen för att minska lidanden eftersom det alltid kommer motreaktioner med konflikter som följd. Att just vårt system skulle vara det bästa bygger på den naiva tron att bara marknaderna blir tillräcklig öppna och politiken blir tillräckligt liberal kommer världen att hamna i jämvikt och marknaderna kommer att lösa våra problem. Det har visat sig förut och det visar sig hela tiden att så inte är fallet.

Utopiska planer kan även ses på exempelvis miljöområdet där stora avtal ska lösa våra problem. Dessa projekt kommer självklart inte heller att lyckas eftersom de i grunden är utopiska. Där, precis som på alla områden, måste saker ske där verksamheterna finns. Vi som art har helt enkelt inte kapaciteten att lösa globala problem, mänskliga såväl som miljömässiga, genom att planera. Problemen måste lösas nedifrån och upp istället för tvärtom.

Pessimismen håller på att utrotas

Man kan tycka att jag här målar upp en något mörk bild men frågan är varför det skulle gynna oss att ha föreställningar som inte stämmer. Det är tvärtom så att om man inser människans begränsningar är det enklare att uppskatta livet och människorna omkring sig eftersom kraven inte blir överväldigande. Det är också så som tidigare skrivits att utopiska planer och en naiv syn på människans förmågor faktiskt skadar mer än det hjälper, tvärtemot vad som är meningen.

Det råder i alla fall i vår del av världen hysteri i att vara positiv, helst till allt och alla. Självklart är det så att det är mycket trevligare att umgås med och lyssna på optimistiska människor. Men det paradoxala är att om man är positiv till alla möjliga utopiska planer då är man negativ till människans allra största förmåga: att lösa sina egna och den egna gruppens problem i vardagen. Det finns ingen motsägelse i att vara extremt positiv till livet samtidigt som man är negativ till vår arts förmåga att lösa storskaliga problem. 

Därför vill jag hävda att vara pessimistiskt inställd till utopiska planer och optimistiskt inställd till livet, det går hand i hand.

Tack till John Gray för stora tankar.