Om tid

Tiden är så oerhört närvarande men samtidigt längre bort än allt annat.

Tidsandan

Mätning av tiden måste anses som väldigt praktiskt eftersom den möjliggör samordning på ett sätt som annars vore svår att nå, både på individ- och gruppnivå. Man kan misstänka att det är denna rent praktiska aspekt som har gjort att tiden blivit mer exakt och fått en alltmer central roll i det samhälle vi har idag.

För att kunna dra nytta av alla praktiska fördelar behöver man på ingalunda sätt känna till vad tiden egentligen är för något, den fungerar helt enkelt ändå. Man får i de flesta länder som mycket ung världsmedborgare lära sig de konventioner vi har angående tiden och vi har gemensamma ramar för hur den ska mätas.

Tiden verkar därför vid första anblick enkel och logisk men där bedrar man sig ty vad jag känner till finns det ingen riktigt bra förklaring av tiden trots att åtskilliga försök har gjorts att beskriva den. Detta bör inte ses som ett nederlag utan jag tycker det endast bidrar till att öka fascinationen för fenomenet som sådant.

   

Tid är förändring

Om tiden verkligen finns är något som genom historien har debatterats flitigt men sedan drygt 100 år tillbaka är i alla fall den gängse uppfattningen att det inte finns någon objektiv tid. Tack vara Einstein och Poincare m. fl. har vi insett att tiden går olika fort för olika observatörer. Det verkar alltså inte finnas någon typ av världsklocka som är den "rätta" tiden i alla lägen.

Ovanstående faktum betyder dock inte att åldrande går olika fort i olika delar av universum(vad vi vet). Den speciella relativitetsteorin säger bara att tiden för en observatör kan gå olika fort i förhållande till någon annan. Stannar man på ett och samma ställe går således åldrandet lika snabbt på olika platser.

För att kunna dra nytta av tiden behöver man på något sätt definiera den så att alla vet vad den innebär. Detta kan ses som att vi har objektiva sätt att mäta tiden vilket görs med fysikaliska metoder.

Vad som sker är att en förändring i naturen definieras som en tidsenhet och hädanefter strukturerar vi upp vårt samhälle efter det. Ett exempel är sekunden som definieras enligt följande (håll i er) 

9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen isotopen cesium-133

Att med sådana här metoder beskriva vad tid är kan tyckas vara ett godtagbart svar på frågan om vad tid är eller om den finns över huvud taget. Dessvärre är det ett alldeles för enkelt svar.

Man måste här inse att när vi i vardagen och i livet för en kamp mot tiden så är det endast en kamp mot andra förändringar. Hade vi definierat tiden annorlunda så hade också våra tidsramar varit annorlunda. Den stress vi känner att i många lägen hinna med så mycket som möjligt är med andra ord ingenting annat än stressen att hinna med så mycket förändring man kan i jämförelse med den förändring vi har satt som riktmärken.

En intressant tanke, för den som inte vill delta i det moderna livet, skulle mot bakgrund av detta kunna vara att bestämma sig för att definiera saker utifrån andra förändringar. D.v.s. istället för att dagligen kämpa mot tiden låta dessa normgivande förändringar kämpa mot det man själv bestämt . Ett högst hypotetiskt resonemang.

Känslan för tiden

Även om vi med hjälp av fysiken har definierat tid vet vi alla att det inte är hela sanningen. Samtidigt som vi försöker göra tiden så objektiv som möjligt är den faktiskt högst subjektiv. När man har roligt bara flyger tiden fram medan den i stunder av tristess tycks stå still. Tiden är alltså något som inte bara finns i vår omgivning utan även inuti våra hjärnor.

Schopenhauer menade att alla arters förstånd i grunden är ett och samma men att människan har en ovanligt finkalibrerad känsla för orsak och verkan. Detta ger upphov till det vi kallar medvetande vilket i sin tur ger oss en känsla för det förflutna, nutid och framtid.

Ytligt sett kan dessa tre stadier verka självklara men går tiden åt något speciellt håll eller är det bara en illusion?
Krasst uttryckt är vi ju faktiskt bara en hög med atomer som för tillfället råkar sitta ihop. Ur den synvinkeln blir det högst relevant att fråga sig om tiden finns över huvud taget. Det skulle kunna vara så att det vi uppfattar som tid bara är cykler där atomer sätts samman och åker isär. Anledningen till att vi uppfattar det som en kronologisk linje är helt enkelt för att vi saknar ett övergripande perspektiv. Precis som att fisken inte verkar lägga märke till vattnet(så länge den befinner sig däri) uppfattar vi inte dimensioner som vi inte direkt känner av. 

Detta är också ett argument för att att rumtiden existerar, vi ser och känner bara av tre dimensioner i vår värld men det betyder inte att det inte finns fler.

Men oavsett vilket har vi trots allt känslan av att världsalltet går åt ett håll. Stephen Hawking skriver mycket bra om detta och beskriver tiden ur tre olika perspektiv. Det handlar om psykologisk, termodynamisk samt kosmologisk tid. Termodynamisk tid och psykologisk tid är i det här fallet starkt förknippade med varandra medan kosmologisk tid är lite annorlunda.

Termodynamikens andra huvudsats säger att oordningen i ett slutet system alltid ökar. Med det menas att universum hela tiden blir mer rörigt. Ett enkelt exempel är att om du tappar en vas består den ofta av fler bitar efteråt än innan du tappade den. Det är betydligt mer sällan en trasig vas helt plötsligt hoppar upp och blir hel igen trots att det faktiskt finns en liten sannolikhet för att det skulle kunna hända. På mikronivå vore det mindre konstigt men principiellt borde det kunna inträffa även på makronivå.

Så beter sig alltså system generellt vilket också gör att hjärnan blir mer och mer rörig(trots att vi i bland känner att den blir mindre rörig ökar den så kallade entropin eller oordningen). 

Därför har vi hela tiden känslan av att tiden rör sig framåt. Men det är alltså inte tiden som rör sig framåt utan vi har döpt det håll som entropin går mot för framtiden. P.g.a. detta hör den termodynamiska tiden och den psykologiska tiden ihop. De går åt samma håll för att det är det håll vilket system rent generellt rör sig.

När det gäller den kosmologiska tiden är det inte lika självklart men Hawking menar att även den här tiden går åt samma håll av liknande anledningar. Oavsett om universum fortsätter att expandera eller börjar dra ihop sig kommer tidspilarna gå åt samma håll eftersom oordningen troligen kommer fortsätta att öka. 

När det gäller universum som helhet skapar detta egentligen fler frågor än vad det besvarar. Åldern tros vara någonstans runt 13,8 miljarder år, en tidpunkt som skulle kunna ses som tidens början men frågan är: början för vad då? Att fråga vad som fanns innan tiden föddes är en helt meningslös fråga. Det kanske är så att vårt behov av gränser i tid och rum beror på att vi är så vana vid dem i vår närmaste omgivning. I en vidare mening kanske inte dessa gränser alls finns eller fungerar på ett för oss helt främmande sätt. 

Tid är så mycket mer

Att enbart se tiden som ett fysikaliskt faktum vore ett misstag. Det finns inte mycket som är så mytomspunnet och omdiskuterat som just tiden i olika format. Det beror sannolikt på att alla människor i alla kulturer(med mer eller mindre exakthet) är berörda av den i stort sett dagligen. Man kan nästan inte fly ifrån den utan blir ständigt påmind. Fascinationen kan tänkas bero på det faktum att tiden är så närvarande samtidigt som vi vet så lite om den.

Det finns också andra anledningar till att vi har en känsla för tiden. Precis som vi jämför våra egna förändringar med de uppsatta riktmärkena så jämför vi oss också med andras förändringar. D.v.s vi mäter våra insatser efter hur mycket andra hinner med, något som kan leda till en extrem känsla för tid (och i vissa fall tidspress).

Hela vår samhälleliga struktur bygger dessutom på uppsatta tidsgränser för vad man bör göra i vissa åldrar men kanske framförallt vad vi är tillåtna att göra i vissa åldrar. Detta skiljer sig lite mellan olika kulturer men i huvudsak är strukturen i sin tur uppbyggd kring den biologiska tiden som också är högst påtaglig. Den hör i någon mening ihop med den psykologiska tiden och ger oss kanske på längre sikt den allra starkaste känslan för vad tid innebär. Vi känner helt enkelt av åldrande hos oss själva och ser den hos andra. Detta ihop med den tickande klockan och dygnets/årstidernas skiftningar utgör tidsuppfattningen i det dagliga livet.

Tiden i det dagliga livet är förvisso intressant men den ger upphov till än mer magnifika tankar när det handlar om större skalor. Eftersom ljuset har en maxhastighet kan man inte se saker i "realtid" på lite längre avstånd. Som de flesta känner till tar ljuset 8 minuter på sig att nå oss från solen. Vi ser alltså hela tiden solen med en  "försening" på 8 minuter. Dessa skillnader blir enorma på längre avstånd och det ger oss möjlighet att se stjärnor som kan ha dött för länge sedan. Vi kan i takt med teknikutvecklingen se stjärnor allt lägre bort vilket innebär att vi kan skåda stjärnor som fanns när universum var betydligt yngre än idag och från vilka ljuset precis hunnit hit. Är inte detta fantastiskt?

Jag lämnar härmed tidens gåta för den här gången men det finns alltid anledning att återvända. Tiden tycks nämligen inte stanna bara för att jag slutar tänka på den.