När linjalen blir mätt
För att kunna ha nytta av ett mätresultat krävs det att mätinstrumentet är pålitligt, annars blir resultatet oanvändbart eller till och med skadligt.
För att ta ett exempel kan man tänka sig att jag är intresserad av att veta min längd. Jag plockar därför fram en måttstock och upptäcker att jag mäter ungefär 185 cm. Måttstocken är utan tvekan tillräckligt pålitligt för att jag ska kunna ha nytta av resultatet.
Om mätmetoden däremot är opålitlig kan det lika gärna vara jag som mäter måttstocken och inte tvärtom vilket var meningen. Ju mer opålitlig måttstocken är desto mer säger min längd om måttstocken istället för måttstocken om min längd. Detta har av Nassim Taleb kallats för Wittgensteins linjal och bygger på resonemang av Ludwig Wittgenstein.
Ovanstående kan tyckas trivialt men så är också en fysikalisk mätning som den gällande min längd relativt trivial. Vi är så att säga väldigt överens om vad det innebär att mäta längden, vi är också väldigt överens om vad det innebär att mäta sakers längd mer och mer noggrant. Detta gör att vi kan komma allt närmare ett objekts längd med pålitligheten i behåll.
Dessvärre är det bara klart i vissa fall medan det i andra är högst oklart. Bedömningar görs hela tiden och fokus hamnar oftast på resultatet av den mätning vilken avsågs från början. Ett exempel i tiden kan vara att personliga påhopp från folk via internet, vilka man inte känner, vanligtvis säger mer om personen som skriver än om den som beskrivs. Den som skriver är helt enkelt inte nog pålitlig, således riskerar man vid bedömningar att säga mer om sig själv än om personen man bedömer. Det kan självklart också gälla bedömningar av hela grupper, exempelvis när "experter" uttalar sig på områden som inte går att uttala sig om utan att beskriva nonsens. Det säger då mer om "experten" i fråga än om den berörda gruppen.
En till synes oförtjänt sur kommentar från någon kan alltså på samma sätt lika gärna mäta personen i frågas humör (eller än värre: personlighet) istället för mig eller mitt handlande.
I tystnaden finns också svar
I en tid när tron på att allt är möjligt är stark kan det behövas eftertanke och en aning mer realistiska glas.
Ingen har som Ludwig Wittgenstein förstått att det finns saker som man inte kan tala om. Hans tidiga arbete gick ut på att dra upp gränser för tänkandet, eller snarare för tänkandets uttryck som han själv uttrycker det. Eftersom tänkandets uttryck är språket kan dessa gränser enbart dras i just språket. Gränsen för tänkandet går således inte att veta vad den ligger eftersom vi då måste tänka på båda sidor om denna gräns, något som inte är möjligt. Alltså sätter de rent språkliga begränsningarna också gränsen för vad som är möjligt att utsäga. Saker som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens.
Språket är vid närmare eftertanke närmast magiskt då man man hjälp av det kan plantera bilder i andras huvuden. Denna linje är dock långt ifrån perfekt och ligger till grund för våra missförstånd. Bilderna i våra huvuden är så att säga inte alltid sanna eftersom de inte överensstämmer med verkligheten. Det finns enligt Wittgenstein ingen bild som på förhand är sann utan detta avgörs först vid en jämförelse med verkligheten.
Det kan tyckas självklart men ändå sker missförstånd hela tiden. Det man egentligen kan säga på förhand tillhör logiken, logikens gränser är också världens gränser. Därför är det också förvånansvärt lite som går att säga eftersom mycket hamnar bortom gränserna. Analyser av tro, etik eller estetik är exempelvis rent nonsens eftersom språkliga satser inte kan uttrycka något högre. Likaså kan det inte finnas någon mening i världen, meningen ligger, om det finns någon sådan, utanför världen.
Man kan här invända att många av de saker som är rent nonsens ändå spelar en mycket stor roll i våra liv. Men det visar bara att språket är mycket långt ifrån att kunna uttrycka allt vi vet och känner. En allt för rationalistisk syn blir därför mycket fyrkantig och trångsynt. Trots att det finns saker som inte går att utsäga visar det sig ändå vilket enligt Wittgenstein är det mystiska. Det är alltså så att vi inte på något sätt kommer närmare svaren på våra livsproblem bara för att vi löser fler och fler naturvetenskapliga problem.
Naturvetenskapen är dock ett av de få områden som har en chans, rätt utförd, att verkligen säga oss någonting. Filosofin ger exempelvis inga svar eftersom det inte går att ställa någon vettig fråga. Frågor kan bara ställas där det finns ett svar och svaren finns bara där något kan utsägas. Filosofin kan på sin höjd reda upp språkets trassliga trådar en aning och eventuellt visa vad våra gränser går.
Spela språkets spel
Vi tror ofta att folk är dumma bara för att de inte tycks förstå det som vi själva gör, vi har även låga tankar om dem som inte delar vår åsikt.
Vi tänker sällan på att osämjan kan grunda sig på rent språkliga missuppfattningar och missförstånd av språkets logik. Problemen kan naturligtvis också uppstå på grund av att man inte inser att folk innerst inne sällan har samma motiv. Att ta sina egna motiv, vilka också kan vara svåra att utröna, som allmängiltiga är ett stort misstag.
Den senare Wittgenstein diskuterade språket som en form av spel, d.v.s. en aktivitet där det finns vissa regler som alla mer eller mindre följer. Reglerna bestäms således helt av vilket spel man spelar. Spelar man inte samma spel blir det svårt att förstå varann. Detta gör att orden får en mening först när de sätts i ett sammanhang. Precis som vilket spel som helst är det omöjligt att helt avgöra vad som tillhör spelet och vad som är de exakta reglerna. Trots detta fungerar spelen någorlunda smidigt men missförstånd uppstår där luckor dyker upp. När det gäller språkspel finns det så mycket som spelar in, kroppsliga gester, tonfall m.m. Språkspelen utvecklas också hela tiden och sprickor täpps igen samtidigt som nya öppnas. Att finna ett perfekt språkspel är en utopi.
Anledningen till att man ibland inte finner något svar, hur mycket man än tänker, skulle kunna vara att det alls inte finns någon fråga.
Läs gärna "Tractatus logico-philosoficus" och "Filosofiska undersökningar" av Wittgenstein för djupare läsning av dessa ytterst ytligt berörda ämnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar