Det motsägelsefulla livet

Att försöka förstå och vara nyfiken på andras idéer är kanske själva nyckeln till tolerans, men också till intolerans i de lägen där det krävs.

Att ställa in världen efter mig eller mig efter världen

Den grekiska barbaren Prokrustes måste ha varit en obehaglig typ. Till en början trevlig och tillmötesgående när han erbjöd folk på resande fot att övernatta i sitt gästrum. I rummet stod en säng där gästerna kröp ner för en god natts sömn. Dessvärre var Prokrustes en man av extrem ordning och tolererade inte gäster som inte passade perfekt i sängen. Han löste detta på ett mycket brutalt sätt genom att hugga av kroppsdelar tills att personen hade perfekt storlek. Skulle gästen å andra sidan vara för liten i förhållande till sängen sträckte han istället ut dem tills de passade.

Jag kommer då och då på mig själv med att använda denna princip när saker inte riktigt är som jag har tänkt mig att de ska vara (jag går dock sällan så långt som att hugga av kroppsdelar på oskyldiga människor). När mina tankar och idéer om hur världen bör fungera inte stämmer är första tanken att andra måste ha missförstått hur det ligger till eller att något i just det här undantagsfallet har "förstört" logiken. Det är helt enkelt fel på världen.

Vid närmare eftertanke är det ju dessvärre troligare att det faktiskt är jag som har missförstått än att det är resten det är fel på. Det är en smärtsam upplevelse att inse att saker och ting kan vara mycket motsägelsefulla. Denna diskussion har egentligen ingenting att göra med om själva universum i grunden verkligen kan vara motsägelsefullt utan poängen är att svaret på den frågan inte har någon praktisk betydelse. Anledningen till det är att om det verkligen skulle finnas en fullständig logik är vi ändå inte kapabla att förstå den. 

Det är helt uppenbart att det inte bara är jag som lider av att till varje pris vilja passa in världen efter det egna huvudet. Bara detta år har stora politiska händelser visat oss vilken enorm ödmjukhet vi bör ha inför vår osäkerhet när det kommer till människors handlingar. "Experter" har misslyckats fatalt med att förklara och analysera vad som kommer att hända och personer på gatan har har varit mer pricksäkra då de ofta hävdat att de inte vet ( bättre ingen karta alls än en felaktig sådan). Människor har givit uttryck för sina åsikter vilket självklart måste respekteras som facit just för tillfället. 

Därför är tolerans viktigt

I sitt försvar av friheten skrev John Stuart Mill att vi alla tjänar på en öppen dialog och att avvikande åsikter är positivt både för samhället och dess individer. Så länge man inte skadar någon annan bör mycket stora avvikelser från normen respekteras och tas tillvara. Även om Mill hade svårt att beskriva hur detta skulle gå till i praktiken så är poängen fortfarande högst aktuell. Att försöka stöpa människor efter den för tillfället rådande samhällsformen är en tilltagande och mycket tråkig utveckling. I optimeringens anda försöker vi "rätta" till de som inte passar in genom att lägga dem i Prokrustes stora samhällssäng. Ingenting är mer fascinerande och intressant än olikhet.   

Det förefaller som att vissa tror att tolerans innebär att andra ska inrätta sig i just de tankebanor man själv envist hävdar är de rätta. Dessutom verkat toleransen inte vara lika viktig när det kommer till de som inte delar ens åsikt. Demokratins fördel är att man har möjlighet att påverka samhället i den riktning man själv finner bäst men det för också med sig risken att det blir på ett helt annat sätt. Det finns en naiv tro att det existerar en typ av samhälle som är bäst för alla och enda anledningen till att folk inte verkar i rätt riktning är att de ännu inte förstått detta. Det är viktigt att ha med sig att det finns ingenting som säger att exempelvis globalisering eller naiv liberalism gynnar alla lika lite som att socialism eller protektionism skulle göra det. Även om jag i sanningens namn tror att det finns vissa värden och moraliska antaganden som är universella (våld, slaveri och fundamentalism är avskyvärda saker) så ser sanningen olika ut ur olika perspektiv. Att då fördöma och idiotförklara de som har ett perspektiv som man själv aldrig varit i närheten av skvallrar nog mest om egna tillkortakommanden.

Visst finns det gränser för när toleransen går till överdrift. Precis som Karl Popper skrev så bör alla omfattas av toleransen utom de som själva är intoleranta, och mot dem bör vi såklart slå till hårt. Fokus bör ligga på att oskadliggöra de som skadar andra. Gränsdragningen är naturligtvis mycket svår och delvis motsägelsefull men troligtvis går den lite längre bort än vi i allmänhet tror. Detta eftersom vi annars riskerar hamna i en auktoritär situation där enbart en viss typ av åsikter accepteras. Att acceptera människor och deras åsikter enbart om de handlar och tänker på "rätt" sätt enligt den egna måttstocken är inte att vara tolerant.

Att övertyga andra

Ingenting är så svårt som att få andra att byta åsikt eftersom de allra flesta behandlar och förvarar sina idéer som om de vore kära ägodelar. Att träffa folk med ett i sanning öppet sinne är extremt ovanligt och märkligt eftersom de kan inta motsatta åsikter inom loppet av några sekunder efter att ha hört ett övertygande argument ( jag är inte en av dessa). Även om denna förmåga har sina baksidor kan dessa personer lära oss att bli lite mer prestigelösa och faktiskt försöka förstå och tolka motståndaren välvilligt (välvillighetsprincipen).

När det gäller att försöka övertyga andra måste man således inse att folk kanske har ägnat tid, pengar och energi på sina idéer vilket talar för att man kommer att misslyckas med att övertyga dem (vilket också oftast sker, de man har störst chans att övertyga är i själva verket de runtomkring som hör på). Att någon kritiserar ens idéer ses dessvärre ofta som personliga påhopp även om argumenten är sakliga. Ändå är det just med sakliga argument man har chansen att ändra någons åsikt. Verkliga personliga påhopp har den motsatta effekten, motståndaren tror på sina idéer ännu mer. Råkar man ut för ett personligt påhopp i en diskussion är diskussionen vunnen. Det gynnar alltså sällan den egna agendan att förklara motståndarens åsikter som en följd av hans dumhet.

Man bör här vara medveten om att även prat kan skada andra vilket betyder att pratmakare av den skadliga sorten bör oskadliggöras, naturligtvis som tidigare skrivits genom sakliga argument vilka visar på felsluten. Det är allas vår skyldighet att stå upp mot felaktigheter och rent skitsnack.   

Saker som finns utan (synlig) orsak

Logiken bakom vissa idéer går inte alltid att reda ut. Det är bara ännu en anledning till att inta en ödmjuk ställning inför andras tankar. Även om jag, som jag skrev tidigare, tror att vissa värden är universella så är inte moral och etik några vetenskaper utan de fluktuerar i tid och rum. Vissa sedvänjor och ställningstaganden har formats under mycket lång tid och ses i andra tider och på andra platser som helt obegripliga. Faktum är dock att tiden är den bästa kvalitetsstämpeln, inte förståelse eller logik. Därför har dessa idéer troligtvis haft någon form av viktig funktion från början, i annat fall skulle de inte vara kvar. Detta betyder naturligtvis inte att man inte har rätt att kritisera även dessa idéer men återigen är det troligare att det är den egna förståelsen det är fel på. Bara för att något verkar irrationellt betyder det inte att det faktiskt förhåller sig så i realiteten. 

Ovanstående ska inte ses som att vissa idéer är oantastliga, tvärtom är kritik det enda som kan utveckla eller till och med förkasta bristfälliga tankar. Men därifrån till att tvinga på andra sina ställningstaganden och kräva att alla på en gång ska omfamna ens idéer är steget långt. 

Etik och moral är som sagt inga fastställda regler men det ska inte i någon nihilistisk anda tolkas som att det inte finns några omoraliska eller oetiska handlingar. Däremot hänger de till viss del ihop med det sammanhang där de förekommer. Det är också så att dessa värden dessvärre väger ganska lätt i svåra situationer där människans barbariska sida framträder. Då spelar mänskliga rättigheter i "världsförbättrarorganisationers" dokument ingen som helst roll vilket hela tiden bevisas. 

 

Den egna moralen

Är man privilegierad på ett eller annat sätt kan man sällan i någon vidare utsträckning tala om sin egen moral eftersom den på allvar inte blivit testad. Däremot är det enklare att prata om sin omoral eftersom den kan framträda oavsett position. Ett faktum som förtjänar att betänkas i ett samhälle där det etiska på ett skrämmande sätt alltmer skiljs ifrån det legala.