Ingenting nytt under solen

Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något:
"Det här är nytt!"
så har det ändå funnits före oss, alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

-Predikaren 1:9,10,11


Skulle du ock leva i tretusen år eller trettiotusen, så kom väl ihåg att ingen kan förlora mera liv än det han har och icke har mera liv än det han just mister. Det längsta liv och det kortaste komma alltså på ett ut. Det närvarande ögonblicket är av samma längd för alla och det svunna likaså; även det ter sig såsom blott ett ögonblick. Varken det förflutna eller framtiden kan man förlora, ty hur skulle man kunna förlora vad man inte äger? Dessa två ting måste du alltså komma ihåg: det ena, att allt av evighet är sig likt och går i en kretsgång och att det är likgiltigt om man i hundra eller tvåhundra år eller i evig tid är vittne till ett och detsamma. Det andra, att den som dör urgammal och den som dör helt ung förlora detsamma. Bägge gå nämligen blott miste om det närvarande ögonblicket, ty blott det äga de; och vad man icke äger kan man ej förlora.

-Marcus Aurelius

Mot målet vi vandrar

Tankesättet att världen genomgår en stegvis förbättring fanns knappast alls innan upplysningen för bara några hundra år sedan. De förhärskande idéerna var innan dess mer av cyklisk art och endast tillfälliga förbättringar och tillbakatryckande av mänskliga ondskor var möjliga. John Gray skriver:

For the ancient Egyptians as for the ancient Greeks, there was nothing new under the sun. Human history belongs in the cycles of the natural world. The same is true in Hinduism and Buddhism, Daoism and Shinto, and the older parts of the Hebrew Bible. 

De senaste seklerna har myten om permanenta framsteg blivit alltmer självklar och omfamnas idag av det stora flertalet egentligen oavsett hur de tror att vägen dit ser ut. Möjligen är det så att den uppenbara utvecklingen av vetenskapen och tekniken har skapat illusionen att så även gäller mänskliga affärer, detta är något historien har falsifierat. Den envisa tron på en kollektiv vandring mot något bättre än allt som tidigare varit skapar konsekvenser som förespråkarna är oförmögna eller åtminstone ovilliga att se. Den nytestamentliga tanken om frälsning har under senare sekler stärkts och kanske är vårt nuvarande samhälle i den meningen mer religiöst än någonsin, välgörare är dock inte Gud i första hand utan vetenskapen. Med hjälp av vårt förnuft och vetenskapliga framsteg ska vi kollektivt kunna bli bättre versioner av oss själva. De ondskor och tragedier som dyker upp och bevisar motsatsen är bara tillfälliga hack i kurvan, en kurva som på lång sikt med nödvändighet pekar uppåt.

Väldigt få är de som i vår tid kritiserat myten om framsteg.

 

Fallna institutioner

"Om vi siktar mot himmelen kanske vi når trädtopparna"

De allra senaste åren har projektet som gått ut på global demokrati i västlig kapitalistisk anda med alltmer öppna gränser stött på problem som nu blivit akuta. Människor har på olika sätt visat sin avsky för delar av det etablissemang där viljan att slutföra projektet varit som allra störst. Reaktionen på dessa uppkomna problem har inte varit att ta ett steg tillbaka och inse projektets utopiska karaktär utan tvärtom har det mötts med förvirring och inställningen att vi måste hitta bättre och mer kraftfulla vägar att förmedla iden. En ide som inte skiljer sig nämnvärt mot tidigare försök att styra världsordningen i önskad riktning. Försök som i regel slutar med tragedier.   

Man skulle kunna argumentera för att syftet är ädelt men då går man på myten om att alla tjänar på denna utveckling, de vet bara inte om det ännu. Den inställningen tyder om inte annat på hybris och bristfällig förmåga att se saker ur andras perspektiv. Man skulle också kunna argumentera för att om vi försöker stenhårt kanske vi kommer en bit på väg inom frihetens och demokratins domäner. Detta kanske gäller på ett individuellt plan där "sätta höga mål"- mentaliteten mycket väl kan fungera men kollektivt är det något helt annat. Har man ett mål och en ide om vägen dit implicerar det också att man är beredd att offra saker längs denna väg för att nå ett högre syfte. Dessa offer blir ofta snabbt människor som står i vägen för målet eller ännu oftare människor som inte står i vägen för målet men råkar befinna sig i närheten. Militära interventioner ses i ljuset av en kamp för frihet där offrens frivillighet tas för given. Liv spills för vaga syften som mest troligt bara är orealistiska drömmar.

Något historien också har visat är att sammanslutningar är mycket bräckliga, inte minst politiska sådana. Inom politiken såväl som på många andra områden är jag av åsikten att man egentligen inte kan prognostisera någonting men vad man däremot kan veta är att institutioner kommer att falla eftersom de är så ömtåliga. Inga politiska lösningar är permanenta utan saker bildas för att komma till rätta med tillfälliga problem och faror. När förutsättningarna ändras krävs andra lösningar och att klamra sig fast vid det som inte fungerar eller försöka dubbelt så hårt gör bara fallet högre och mer brutalt när det väl kommer. Detta kan mycket väl vara ödet för den Europeiska unionen i dess nuvarande form. Att se institutioner som mer värda i sig själva än det syfte de en gång skapades för är inte bara meningslöst utan riskerar också att motverka detta syfte. Stora och obegripliga byråkratier frambringar lätt ett förakt för de ur etablissemanget som gömmer sig och sin agenda däri. Det betyder inte att agendan på något sätt behöver vara dålig men det är själva ljusskyggheten som är problemet.

Vilka är "VI" ?

Vi som har turen att leva på rätt sida av den demokratiska skiljelinjen. Där vi har yttrandefrihet, religionsfrihet, slipper trakasseras av den hemliga polisen och har rätt att kräva att de som leder oss ska ha vårt samtycke. Vi som har det så är skyldiga att hjälpa de som inte har det så en bit på vägen.

- Condoleezza Rice

Rice får här symbolisera den politiska eliten och hur det förhärskade tankesättet varit de senaste decennierna i väst. Mycket intelligenta och begåvade människor har med den här typen av bekvämt tänkande försökt rätta till världen efter det egna idealet. Dessvärre dyker här upp flera problem. Detta "vi" som det ofta refereras till är långt ifrån statiskt och ändras hela tiden, det är för tillfället påtagligt inte minst i Rice eget land USA. Världen består helt enkelt bara av individer med olika mål och viljor som tillfälligt samlas med likasinnade i grupperingar, grupperingar som lätt löses upp eller ändrar sammansättning när förutsättningarna ändras. På samma sätt är ett uttalande som "rätt sida av den demokratiska skiljelinjen" så pass vagt att det i praktiken saknar mening. Hur avgör man exempelvis vad linjen går och hur ska man kunna avgöra när någon klivit över den om man inte ens är överens om vad demokrati är för något (demokrati ser mycket olika ut världen över). Det finns heller ingenting som säger att det bara är att plocka bort det "odemokratiska elementet" och per automatik uppstår det en väl fungerande demokrati där människor lever i fred och frihet. Tvärtom verkar det vara mer regel än undantag att det som väntar är år av kaos.  

Ofta är frågan om man ska agera betydligt viktigare än hur man ska agera, en grundregel värd att tänka över.

Höger om höger

Förgängligheten hos politiska sammanslutningar visar sig även i Sverige. På bara några månader har alliansen skakats i grunden och i jakten på makt och mer inflytande sneglar Moderaterna nu höger ut. Frestelsen håller på att bli alltför stor och gamla principer kanske snart inte gäller längre. När inte principer gynnar eller till och med motarbetar de egna intressena väger de extremt lätt, ett mycket tydligt exempel på detta är FN:s mänskliga rättigheter som ingen i skarpt läge verkar ägna en tanke åt.  

I Sverige precis som i många andra länder växer nationalistiska krafter och den konservativa högern. Den tidigare så framgångsrika nyliberala högern har hastigt tryckts ihop från båda håll och verkar inte riktigt veta var de ska ta vägen, även den liberala socialismen visar tecken på viss förvirring. Projektet som de jobbat med i decennier verkar vara på väg att falla, inte på något sätt oväntat eftersom mycket tyder på att det är så världen är beskaffad.              

Det har alltså på mycket kort tid blivit möjligt att tänka det otänkbara, ett faktum som inte på något sätt är nytt i historien. Svenska partier diskuterar hur de ska regera utan Sverigedemokraterna, tanken slår dem inte att kanske är det Sverigedemokraterna som snart bestämmer vem de ska samarbeta med. Samtidigt har Marine Le Pen en god chans att vinna det Franska presidentvalet vilket skulle betyda att Europa tar ytterligare steg höger ut. Som vid alla förändringar lurar faror runt knuten. Den kanske största är det klassiska att beskylla minoriteter för samhällets problem, något som alltid får tragiska följder. Man kan också befara att med en mer klassisk konservativ politik riskerar kvinnors rättigheter att försämras eller åtminstone få en mer undanskymd roll. Tendenser till detta ser vi redan i form av inskränkta och förslag till inskränkta aborträttigheter.      

En annan ordning är utan tvekan på väg att skapas i vår del av världen. Den osäkerhet vi i väst de senaste decennierna har exporterat till andra områden smyger sig nu på bakifrån. På frågan om förändringen är till det bättre eller sämre måste jag säga att jag inte vet. Det beror i hög grad på vilket perspektiv man intar. Skiften sker hela tiden och vissa saker försvinner medan andra kommer tillbaka i en allt annat än linjär ordning. För att kunna säga det ingen vill höra hjälper det om man inser att historien är äldre än 90 år. Att vi får en återupprepning av 1930-talet är inte troligt men ondskan har många ansikten, så också godheten. Att världen använder karta och kompass för att med steg efter steg närma sig det utstakade målet, den sagan är för mig i samma kategori som vilken skapelseberättelse som helst.    

Således ingenting nytt under solen.