Berättelsens "magi"

Att vara människa är att arbeta med berättelsen om sig själv.

Livet som projekt

"När han fått på sig ett par bruna byxor, en finrandig skjorta, vinröd pullover och hundtandsmönstrad tweedkavaj, gick han fram till spegeln för att knyta sin slips med den där knepiga Duke of Windsor-knuten. Han kammade sig noga och tittade länge i spegeln. Hans bild var en bild av den perfekte gentlemannen , en mystisk anakronism: ganska kort hår i bena, kraftig haka, raka axlar och en kropp som verkade både stabil och smidig på samma gång."

I Klas Östergrens roman "Gentlemen" skapas myten om Henry Morgan och hans bror Leo. Myten får sitt bränsle genom Henry själv men styrs och förbättras av Klas Östergren som själv figurerar i romanen. Fram förs en bild av en excentrisk karaktär med ett fascinerande levnadsöde. Myten blir till slut större än originalet och lever sitt eget liv, sanning och fiktion flyter ihop till en sammanhållen berättelse. 

Det som slår mig efter att ha läst om Bröderna Morgan är att de på inget sätt är unika, tvärtom finns viljan hos var och en av oss att passa in livet efter den egna och andras livsberättelser. För att skapa denna enhet fylls luckor igen i det förflutna och där ingen logik finns uppfinner vi den. Vi låtsas som att valen vi har gjort har varit konsistenta i förhållande till vår berättelse och gör allt för att följa den utstakade vägen in i framtiden. Vetskapen om födseln, döden och vår ändliga tid verkar göra oss benägna att driva livet i projektform där saker ska klaras av och deadlines hållas. Människan strävar numera efter att leva i nuet, något som för andra arter verkar vara något fullständigt självklart och som tycks ske utan någon som helst ansträngning. Ur den synvinkeln har vi nog dragit nitlotten.

Kanske är det så att vi har en något förvrängd syn på vår situation och våra möjligheter. Av all information vi tar in är vi endast medvetna om en mycket liten del, det medvetna livet levs högst sporadisk och större delen sker bakom kulisserna. Luckorna att fylla igen blir såldes enorma vilket löses med hjälp av våra fantasier, om oss själva och om andra. Människan är besatt av berättelser i alla dess former ty det verkar vara det enda som är tillräckligt intressant för att ta sig in i det minimala rummet av medvetenhet. 

Kanske är det just detta som skiljer oss från andra arter och skapar ett för oss unikt lidande då tanken om livet som projekt dras alltför långt. Att försöka hitta eller skapa logik där den inte finns eller är bortom vår mentala förmåga kan nog antas bidra till ångest, en ångest som möjligen blir ännu större när verkligheten inte motsvarar de föreställningar vi haft inför framtiden eller inte passar in i vår berättelse. En hackig diabildsvisning med endast korta rader av sammanhängande bilder är nog närmare sanningen om vårt inre liv än illusionen om den ständigt pågående filmen som till slut ska bilda helheten av vår tid på jorden.    

Att omedvetna processer är omfattande och skapar inre konflikter är ingalunda någon ny tanke utan beskrevs och undersöktes ingående av Sigmund Freud, en idag underskattad tänkare vill jag påstå. Likt Freud anser jag att dessa konflikter är en icke förhandlingsbar del i att vara människa, det enda vi kan göra är att försöka förhålla oss till dem efter bästa förmåga. 

Det är tydligt att människan drivs mer av tillfällig stimuli och rådande psykiskt tillstånd än vad vi vill tro och erkänna. Förnuft och rationalitet upphöjs till ett ideal inom räckhåll trots att dessa bara återfinns inom snäva ramar och tidsrymder. Drömmen om förnuft tycks förbli just det, en dröm.

Alla arbetar vi med myten om oss själva där fiktion spelar en större roll än vad känslan inuti oss säger. Vi bedrar oss själva och andra inte för att det är vår vilja eller intention, utan för att vi mycket sällan har access till fullständig sanning. Berättelsens makt är stor och samlar ihop oss själva till det diffusa begrepp vi till vardags kallar "jaget". 

Fakta och annat oviktigt

"Den som kontrollerar det förflutna, kontrollerar framtiden"

"Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna"

I George Orwells novell "1984" tar partiet makten inte bara genom att diktera nutiden utan även historien. Detta ger en legitimitet som annars hade varit omöjlig att uppnå, sanning är inte längre vad som är bokstavligt sant utan vad som stämmer med partiets berättelse.

Att dela berättelser med andra ger en berusande känsla av sammanhang och mening, något människan verkar vara dömd att oavbrutet söka efter. Världen är en berättelsernas kamp där den enskilda berättelsen bara är sann så länge tillräckligt många tror på den och införlivar den i sina egna historier. I vår tid rasar kriget om sanningen precis som det alltid gjort med den skillnaden att ingen längre har patent på rätten att beskriva verkligheten. Berättelser sprids blixtsnabbt och fakta blandas med åsikter på ett oöverskådligt sätt.

I denna röra finns det en naiv inställning från olika håll att om alla bara höll sig till fakta och utgick från samma världsbild skulle meningsskiljaktigheterna vara lagom stora och det stora flertalet skulle i grunden stå för samma åsikter. Man förbiser då det mänskliga faktum att även de som har samma information kan komma fram till fundamentalt olika slutsatser och handlingsförslag. Det finns ärligt talat väldigt få saker som människor generellt är överens om, tänkandet efter detta fåtalet koncept formas efter helt andra idéer än vad som kan karakteriseras som fakta. Fakta är bara viktig så länge den stöder den egna åsikten. I en värld där historier delas mellan människor fortare än vindens hastighet framstår det nästan som löjeväckande att tro på idén om en gemensam världsbild, en samstämmighet som aldrig funnits tidigare och definitivt inte lär finnas framöver. Inte ens STOREBROR i Orwells novell lyckas hålla åsiktskorrdoren helt tät, att någon annan skulle lyckas med det är varken troligt eller för den delen önskvärt.

Mycket av det som ses och har setts som fakta eller sanningar består i själva verket mest av åsikter och spekulationer. Människor väljer inte världsbild efter fakta utan efter den berättelse som bäst tillgodoser de egna behoven. Poängen är inte att det i relativistisk anda inte finns några fakta och sanningar, poängen är att vi inte bryr oss om dem i någon större utsträckning. Det kan tyckas deprimerande men då inser man inte hur torrt och torftigt livet skulle vara om man bara höll sig till den mikroskopiska delen av världen och våra tankevärldar som med trovärdighet kan sägas vara fakta.

Den tekniska utvecklingen med en alltmer sammankopplad värld lär inte, som många tror, leda till en mer gemensam verklighetsbild utan snarare en ännu mer splittrad sådan.