Livsproblem

Livsproblem kan inte avhjälpas genom att man försöker rasera murar vilka bara blir tjockare ju mer man trycker. Det är att bädda för själslig kramp.

Två sidor av samma mynt

"En skeptiker ser kanske snarare de postmoderna fenomenen som symtom på modernitetens sjuka än boten för den. Jag är själv böjd att se dem så."

- Georg Henrik von Wright

Den sedan upplysningen stegrande tron på naturvetenskapens suveränitet nådde kanske sin kulmen med August Comtes idé om att vi nått det positiva stadiet. Ett stadie där vi lämnat både teologi och metafysik bakom oss. Något ironiskt uppfördes kyrkor i positivismens namn och församlingar skapades. Den här kulten gör sig fortfarande påmind inte minst i den Brasilianska flaggan där budskapet är "Ordem e progresso" (Ordning och framsteg) står skrivet. De enorma framgångarna inom teknik och naturvetenskap antas med en positivistisk syn kunna kopieras inom andra områden såsom samhällsliv och sociala fält. Överordnade begrepp är rationalitet och systematik vilka ligger till grund för den naturvetenskapliga metoden i form av empiriska undersökningar och kunskap grundat på "fakta" som framkommer från dessa.

Positivistiska fundamentalister har utan tvekan genomlidit en lång rad besvikelser de senaste 100 åren, samhällsprojekt har misslyckats och världen har varit mer "trubbig" än vad den släta positivistiska åskådningen förutspått. Även om positivismen som rörelse idag kanske lever i en tynande tillvaro tar sig vurmen för vetenskap andra starka uttryck. Sammanslutningar som arbetar för att det vetenskapliga synsättet ska vara överordnat vid beslut av alla frågor av vikt menar att de själva är de mest öppensinniga eftersom de hela tiden är beredda att ompröva sina sanningar. Kritik av dessa bygger ofta på att saker inte alltid kan bevisas och att metoden som sådan då är meningslös. Det måste ses som en mycket missriktad kritik då skarptänkta förespråkare sällan påstår att så är fallet. De menar istället att vi alltid bör utgå ifrån de fakta vi faktiskt har för att sedan hålla det mest sannolika för sant tills dess att motbevis framkommer. De är således mycket benägna att ompröva sina ståndpunkter inom ramen för metoden medan metoden som sådan däremot framgår som en orubblig grund. Kanske är det snarare mot bakgrund av detta kritik bör framföras.

Det är enligt min mening mycket rimligt att tro på det som är mest sannolikt i många sammanhang och beslut fattas med fördel utifrån detta i dessa fall. Min djupaste kritik bygger på att sannolikheter i de flesta fall är helt okända vilket gör diskussionen om sannolikheter meningslös. Sannolikheten är bara meningsfull om vi från början känner till alla möjliga utfall eller på ett korrekt sätt kan jämföra inblandade entiteter.  Ett exempel beskrevs av den mycket skarpa ekonomen John Maynard Keynes som i sin "A treatise of probability" skriver om huruvida man bör ta med sig ett paraply eller inte när himmelen är svart medan barometern står högt. Han menar att debatten är meningslös eftersom vi helt enkelt inte vet om sannolikheten är högre, lägre eller samma för regn och uppehåll. Det är en fråga om osäkerhet och inte om sannolikhet. En del av dem som förespråkar en vetenskap som är överordnad även när det gäller frågor som uppenbarligen inte kan lösas inom dessa domäner tycks tro att anledningen till att saker inte alltid fungerar är att människor inte har tagit åskådningen till sig. Det är en fråga om upplysning och utbildning mer än någonting annat. En sådan inställning lär inte göra misslyckandena färre utan snarare fler. Vetenskaplig metod är inte vetenskaplig när den appliceras på fel områden.

Med utgångspunkt i tidigare diskussion kan man tänka sig en genväg när man inte finner svar så som man önskar. Sanningen kanske finns i människors medvetanden, det kollektiva och det individuella. Detta drag kan sägas vara symtomatiskt för vad som lite slarvigt kallas för postmodern filosofi. En kritik mot detta synsätt bygger ofta på att en relativisering av sanningen sker inte bara på områden där olika perspektiv är godtagbara utan även där teser har starka vetenskapliga evidens.

Kritiken är delvis befogad även om postmodernistiska tänkare sällan påstår att naturvetenskap och teknik i sig är relativt, vad som ifrågasätts är kanske snarare analysen av dess tillämpningar och de fenomen den ger upphov till.

En djupare kritik mot postmodernt tänkande är att sanningen som sådan tros finnas inne hos människan. Varför skulle just vår art ha fått möjlighet att utforma sanningen som vi själva vill ha den. John Gray skriver insiktsfullt att det, tvärtemot vad postmodernister menar, inte alls är ödmjukt att säga att sanningen finns att finna inom oss, var och en eller tillsammans. Det är snarare den högsta formen av arrogans. Kanske är det så att saker skapas inom sammanhang och mellan människor men det betyder inte att sanningen som sådan skapas av människor. Inställningen att maktstrukturer och liknande sitter i språket samt att sanningen är något mänskligt skapat missar det faktum att andra arter har liknande mönster utan ett lika utvecklat språk. Sanningen måste anses ha funnits innan vårt inträde i systemet och lär också finnas kvar den dag då vi är borta. Postmodernt tänkande bygger i själva verket på en antropocentrisk tanke som är sprungen ur en monoteistisk idétradition. Ett försök att sätta människan som utgångspunkt för allt annat vilket måste ses som ett något självgott sätt att se på saken.

Huruvida vi äger sanningen eller ej kan i själva verket vara en fråga som belyser två sidor av samma mynt, dessa båda synsätt sitter så att säga i samma båt. De bygger på tron att vårt förstånd gör förklaring möjlig. Upphovet till våra livsproblem är varken att vi ännu inte nått tillräckligt lång rent vetenskapligt eller att sanningen bara finns hos oss. Anledningen är snarare att livsproblemen inte går att nå eller lösa på de sätt vilket vi vanligtvis löser problem. Som Wittgenstein skrev: "Vi känner att även när alla möjliga vetenskapliga frågor besvarats, så har våra livsproblem inte ens blivit berörda". Frågan är så att säga felställd i den meningen att man förväntar sig att finna svar såsom vi vanligtvis finner dem. Det är ett misstag.

De ovan beskrivna synsätt måste båda ses som goda exempel på ett i verklig mening metafysiskt tänkande.

Det positivistiska tankesättet har en tendens att ranka saker och ting i en bestämd ordning efter diverse parametrar. Om mätmetoden bara är tillräckligt bra låter sig rankning göras. Detta är sant för många naturvetenskapliga områden men besvärligare när det gäller andra domäner. Att ranka exempelvis livsstilar och kulturer låter sig helt enkelt inte göras. Isaiah Berlin menade att moralsystem kan vara likvärdiga utan att för den skull kunna värderas mot varandra. Det kan sägas vara en värdepluralistisk hållning att det inte finns ett bästa sätt att leva utan flera. Dessa sätt kan vara rätt samtidigt men ändå komma i konflikt med varandra. Detta ger upphov till paradoxala problem, problem vilka vi inte fullt ut kan nå eller förstå. John Gray menar att detta inte på något sätt betyder att alla sätt i någon slags relativistiskt mening är lika bra. Man kan på goda grunder hävda att en livsstil med mycket våld, förtryck eller droger är sämre än många andra. Poängen är alltså att det inte finns en enda sanning utan flera, det betyder emellertid inte att dessa sanningar finns att utforma som vi vill ha dem. 

Problem kan alltså inte alltid ses i ljuset av tekniska lösningar. Problem tillhör olika dimensioner där livsproblemen tillhör en dimension där fullständiga lösningar inte finns inom räckhåll.

Genom att envisas med att med samma metoder söka en fullständig lösning eller ta genvägen förbi fullständig kapitulation blir den själsliga krampen bara starkare och filosofins murar tjockare. Ingen angenäm känsla! 

Livsproblemen kanske man bör lämna som de är utan att för den skull sluta betänka dem.