Apokalyps eller hejdlös optimism?
I säsong ett av SVT:s stora drama "vår tid är nu" får vi följa den restaurangägande överklassfamiljen Löwander från och med krigsslutet 1945. Personliga klassiska angelägenheter blandas med för tiden typiska sociala tabun vilka avhandlas i rask takt. Allt från klassförakt och antisemitism till abortens existensberättigande och homosexualitetens påtvingade ljusskygghet finns i manus. Bilden framträder av ett Sverige som står och väger mellan en konservativ tradition och en mer socialliberal utveckling. Denna dragkamp kanske är extra tydlig i ett Sverige som, till skillnad mot andra europeiska länder med sina bottenlösa sår, klarat sig undan kriget med endast rispor. Samtidigt som serien skildrar personliga tragedier och en inte oansenlig dos lidande känner jag, när jag ser den, en underliggande optimism som säger att möjligheterna ligger öppna, framtiden kommer att bli bättre. Det är tydligt att Europa och inte minst Sverige är på väg in i en ny era, en ny cykel.
"Historien upprepar sig inte, men den rimmar ofta"
-Mark Twain
Kanske står Europa nu ännu en gång inför ett skifte, ett skifte från en period som efter Berlinmurens fall har inneburit ett relativt lugn och fram tills för bara ett kort tag sedan; en enorm framtidstro. Den inställningen är på många håll som bortblåst och apokalypsens vindar blåser i takt med politiska och sociala omvälvningar vilket givetvis ökar osäkerheten. Trots att det är ungefär så som historien har framskridit tävlar framstegens missionärer mot apokalypsens undergångsriddare om hur framtiden ska te sig. Om framtiden vet vi ingenting men de mest troliga svaren ligger hos dem som står mitt emellan. Att människan med hjälp av teknisk, kollektiv och själslig utveckling ska nå ett högre stadium är en befängd och också skadlig tanke. Samtidigt innebär en fortsättning av historien knappast någon undergång utan snarare problem av samma karaktär som ständigt återkommer, möjligtvis med mer kraftfulla tekniska medel vilket i sig är en risk.
"Kampen" mellan optimism och pessimism är ingalunda ny. Gottfried Leibniz menade att de andliga grundstenarna (s.k. monader) står utanför resten av världen men ändå är en del av universum. Dessa är av Gud utvalda och vi har ingen möjlighet att förstå oss på dem. För att nå det högsta goda krävs även ont och världen är således den bästa av alla möjliga världar (en mer eller mindre gnostisk inställning). Detta kritiserades på ett briljant sätt i Voltaires satiriska novell om Candide. Trots att egentligen alla karaktärer oavbrutet drabbas av olyckor menar den store filosofen Pangloss (som är en karikatyr av Leibniz) att världen är den bästa av alla världar. Även Arthur Schopenhauer kritiserade Leibnitz och menade att eftersom mycket små avvikelser i universums "inställningar" skulle göra livet på jorden omöjligt är världen tvärtom den sämsta av alla möjliga.
Jag kan inte låta bli att se dessa diskussioner som en konsekvens av vår besatthet att ranka saker, även saker som inte kan rankas eftersom de saknar en gemensam måttstock. När det gäller hur vi bör se på världen finns det inget svar, vi har helt enkelt inget att jämföra med. Vi kan visserligen försöka jämföra olika tider för att bilda oss en uppfattning men då finns en tendens att glorifiera svunna tider eller "gyllene" tidsåldrar samtidigt som framtiden tros bringa med sig något helt nytt och underbart. Det är värt att begrunda att försök att rulla tillbaka tiden såväl som ansträngningar att på ett fundamentalt sätt förändra framtiden har alla slutat i misslyckande och enormt lidande.
Våt tid är helt enkelt nu, vare sig vi vill eller inte.
Kanske står Europa nu ännu en gång inför ett skifte, ett skifte från en period som efter Berlinmurens fall har inneburit ett relativt lugn och fram tills för bara ett kort tag sedan; en enorm framtidstro. Den inställningen är på många håll som bortblåst och apokalypsens vindar blåser i takt med politiska och sociala omvälvningar vilket givetvis ökar osäkerheten. Trots att det är ungefär så som historien har framskridit tävlar framstegens missionärer mot apokalypsens undergångsriddare om hur framtiden ska te sig. Om framtiden vet vi ingenting men de mest troliga svaren ligger hos dem som står mitt emellan. Att människan med hjälp av teknisk, kollektiv och själslig utveckling ska nå ett högre stadium är en befängd och också skadlig tanke. Samtidigt innebär en fortsättning av historien knappast någon undergång utan snarare problem av samma karaktär som ständigt återkommer, möjligtvis med mer kraftfulla tekniska medel vilket i sig är en risk.
"Kampen" mellan optimism och pessimism är ingalunda ny. Gottfried Leibniz menade att de andliga grundstenarna (s.k. monader) står utanför resten av världen men ändå är en del av universum. Dessa är av Gud utvalda och vi har ingen möjlighet att förstå oss på dem. För att nå det högsta goda krävs även ont och världen är således den bästa av alla möjliga världar (en mer eller mindre gnostisk inställning). Detta kritiserades på ett briljant sätt i Voltaires satiriska novell om Candide. Trots att egentligen alla karaktärer oavbrutet drabbas av olyckor menar den store filosofen Pangloss (som är en karikatyr av Leibniz) att världen är den bästa av alla världar. Även Arthur Schopenhauer kritiserade Leibnitz och menade att eftersom mycket små avvikelser i universums "inställningar" skulle göra livet på jorden omöjligt är världen tvärtom den sämsta av alla möjliga.
Jag kan inte låta bli att se dessa diskussioner som en konsekvens av vår besatthet att ranka saker, även saker som inte kan rankas eftersom de saknar en gemensam måttstock. När det gäller hur vi bör se på världen finns det inget svar, vi har helt enkelt inget att jämföra med. Vi kan visserligen försöka jämföra olika tider för att bilda oss en uppfattning men då finns en tendens att glorifiera svunna tider eller "gyllene" tidsåldrar samtidigt som framtiden tros bringa med sig något helt nytt och underbart. Det är värt att begrunda att försök att rulla tillbaka tiden såväl som ansträngningar att på ett fundamentalt sätt förändra framtiden har alla slutat i misslyckande och enormt lidande.
Våt tid är helt enkelt nu, vare sig vi vill eller inte.
Vikten av de små problemen
"Alla vill rädda världen, men ingen vill hjälpa mamma med disken"
- P.J O´Rourke
På universitet och i stora organisationer runt om i världen drivs unga och gamla människor av drömmen att göra gott för mänskligheten, att rädda världen. I takt med globalisering och att världen på många sätt blivit mer sammankopplad har det smugit sig in en typ av textboksrealism vilken först förordar teoretiska lösningar som sedan ska implementeras i själva praktiken. Detta hör samman med tron att vi är på väg någon annanstans, mot något bättre om vi bara kommer på de rätta storskaliga lösningarna och dessutom får folk att förstå dessa. Väldigt lite tid ägnas åt att fundera över vilka som drabbas när de teoretiska lösningarna visar sig fungera illa. Inte alltför sällan flyttas risken över på den lilla individen som tar smällen när makten alltmer koncentreras till stora organisationer eller stater som på ett eller annat sätt vill styra utvecklingen. Detta ofta med goda intentioner vilket gör fenomenet svårt att kritisera.
Kanske är det de små problemen som bör stå i fokus eftersom det är de enda vi i någon mening har möjlighet att ta kontroll över. Kanske är det så att säga bättre att strunta i flyget till klimatkonferensen och stanna hemma om man verkligen menar allvar med att man vill vara vänlig mot miljön. Kanske är det bästa man kan göra att släppa sina illusioner en stund och tillämpa någon slags lokal liberalism där problem stöts och blöts inom snäva geografiska områden där konsekvenserna och ansvaret är tydligt. Vi har idag ingen aningen om hur det kommer bli framöver, vi vet inte ens om de jobb vi har över huvud taget kommer att finnas kvar om 10 år. Man skulle kunna tolka detta faktum som att det rätta är att helt enkelt ägna sig åt det man finner mest intressant och tillfredsställande för att sedan nöja sig med det, några andra pålitliga strategier finns inte. Eller som Stefan Zweig skrev: "Ingenting som gjorts av hängivelse är bortkastat". Vår tid är varken då eller sen, den är nu.
Oavsett var tiden tar oss kan jag dock vara tämligen säker på en sak: att jag kommer att följa nästa säsong av familjen Löwanders äventyr med stor entusiasm.
På universitet och i stora organisationer runt om i världen drivs unga och gamla människor av drömmen att göra gott för mänskligheten, att rädda världen. I takt med globalisering och att världen på många sätt blivit mer sammankopplad har det smugit sig in en typ av textboksrealism vilken först förordar teoretiska lösningar som sedan ska implementeras i själva praktiken. Detta hör samman med tron att vi är på väg någon annanstans, mot något bättre om vi bara kommer på de rätta storskaliga lösningarna och dessutom får folk att förstå dessa. Väldigt lite tid ägnas åt att fundera över vilka som drabbas när de teoretiska lösningarna visar sig fungera illa. Inte alltför sällan flyttas risken över på den lilla individen som tar smällen när makten alltmer koncentreras till stora organisationer eller stater som på ett eller annat sätt vill styra utvecklingen. Detta ofta med goda intentioner vilket gör fenomenet svårt att kritisera.
Kanske är det de små problemen som bör stå i fokus eftersom det är de enda vi i någon mening har möjlighet att ta kontroll över. Kanske är det så att säga bättre att strunta i flyget till klimatkonferensen och stanna hemma om man verkligen menar allvar med att man vill vara vänlig mot miljön. Kanske är det bästa man kan göra att släppa sina illusioner en stund och tillämpa någon slags lokal liberalism där problem stöts och blöts inom snäva geografiska områden där konsekvenserna och ansvaret är tydligt. Vi har idag ingen aningen om hur det kommer bli framöver, vi vet inte ens om de jobb vi har över huvud taget kommer att finnas kvar om 10 år. Man skulle kunna tolka detta faktum som att det rätta är att helt enkelt ägna sig åt det man finner mest intressant och tillfredsställande för att sedan nöja sig med det, några andra pålitliga strategier finns inte. Eller som Stefan Zweig skrev: "Ingenting som gjorts av hängivelse är bortkastat". Vår tid är varken då eller sen, den är nu.
Oavsett var tiden tar oss kan jag dock vara tämligen säker på en sak: att jag kommer att följa nästa säsong av familjen Löwanders äventyr med stor entusiasm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar